ミイラ (Miira)
Banana Yoshimoto
En flicka precis på väg in i 20-årsåldern är oftast som allra stöddigast, och tror sig ha världen helt klar för sig i sitt lilla huvud – självklart var jag också sådan. Hon blir oftast också upprörd och irriterad utan att veta varför. Kanske har det med problem med hormonerna att göra. Den här störningen i hormonerna kan dock ge upphov till en ovanligt delikat känslighet. Det är, likt en klar regnbåge som sträcker sig över himlen för bara ett ögonblick, en väldigt kort stund av ljus. Och även om de är ovanliga, så finns det de varelser som lyckas känna den här doften.
Vad är konst, egentligen?
"Konst är ett begrepp som omfattat en rad olika företeelser, och som definierats mycket olika, vid olika tidpunkter och platser.", är det första som står på svenska Wikipedia, om man söker på "konst" där.
Men - vad är konst? Vad är riktig konst?
Jag diskuterade det med en av mina bästa kompisar häromdagen. Jag hävdade att allt är egentligen kan vara konst, beroende på hur man betraktar det - vare sig det handlar om en vanlig kaffekopp eller en kommersiell Justin Bieber-låt. Han, å andra sidan, hävdade att riktig konst är det som utövare av samma konstart - alltså experter inom området - är överens om är bra skapelser, utifrån deras egen erfarenhet av vad som är ansett som bra hantverk inom konstinriktningen ifråga.
Det han sa fick mig att tänka efter; det fick mig att förstå att jag faktiskt också känner att "det här är genialt" ibland, även om jag inte vet om jag håller med om att det skulle ha större konstnärligt värde än annat. Men eftersom jag är en sådan som gillar att skriva, och har läst ganska mycket under mitt snart 23-åriga liv, så känner jag ändå att jag har en förmåga att veta om en skribent eller författare har talang eller inte. Självklart finns det inget som säger att jag har rätt bara för att jag tycker att någon skriver bättre än någon annan - men spelar det egentligen någon roll? För konst kan väl bara värderas subjektivt - eller?
En av de författare som berört mig mest - om än på ett rent språkligt kreativt plan - är Franz Kafka. När jag läste hans "Processen" så var det första jag tänkte: "Oj, jäklar vad kul det måste ha varit för honom att komma på så här komplicerade meningar och invecklade och flippade berättelseflöden" - och enligt sägnen satt han ofta och skrattade högt medan han skrev sina speciella klassiker. Jag kände verkligen entusiasmen i Kafkas skrivande när jag läste den boken; en slags lekfullhet i det mästerliga skrivandet, som ändå innehåller många frågeställningar angående samhällets påverkan på oss människor.
En annan författare som jag alltid får känslan av att han verkligen brinner av entusiasm när han skriver sina böcker, är Stephen King. Precis som många andra kommersiella författare har King ofta fått ta mycket kritik från litteraturvetare som menar att det han skriver inte är "riktig" litteratur. Vilket enligt mig - förlåt uttrycket - är rent skitsnack, då King från ett berättar- och språktekniskt perspektiv är otroligt avancerad och kreativ, samtidigt som han också är en av världens mest sålda författare, med över 350 miljoner exemplar sålda böcker världen över.
Det, om något, är riktig konst om du frågar mig.
Därför är det inte så konstigt att Stephen King var en av Banana Yoshimotos första inspirationskällor gällande skrivandet.
Mahoko "Banana" Yoshimoto - den i Tokyo födda 47-åriga japanska kvinnan som tog sin medvetet androgyna författarpseudonym från bananplantorna hon älskar; och som förutom Haruki Murakami är en av de internationellt mest kända av moderna japanska författare.
Det är bara att läsa de första raderna ur novellen "Miira" ("Mumie", översatt till svenska) som jag översatt och skrivit längst upp i det här inlägget, för att förstå hur entusiastisk Banana Yoshimoto är när hon skriver ner hela sitt hjärta i sina romaner och noveller - och är minst lika kreativ som Kafka och King.
Så - vad är riktig konst?
"Miira" är riktig konst.
Sexton sidor mästerverk
”Jag ringer hem.”
När jag sa så och tog ut mobiltelefonen från min väska, tog han den och trampade sönder den.
”Vad gör du!”, sa jag, ställde mig upp och gick mot dörren – men han knuffade till mig och tryckte ner mig mot golvet, i ett försök att återigen våldföra sig på mig. Jag kunde inte hålla mig, utan greppade tag i en avlång staty i närheten och högg den mot hans huvud. Statyn, som var gjord av lera, krossades med ett krasande ljud, och hans huvud täcktes av blod.
När jag såg det, bubblade alla föreställningar om kärlek som vilat i mig upp till ytan. Alla människor jag älskat fram tills dess; alla människor jag skulle komma att älska efter det; alla känslor som jag inte lyckades eller skulle lyckas utbyta med dem; desperationen; bedrövligheten - allt som uttryckte det fyllde mig till brädden i det ögonblicket.
Om man i en sexton sidor lång novell som i princip bara handlar om en kille och en tjej som träffas en dag och har sex kan uttrycka mer om livet, unga människors psykologi och kärlek än många fullängdsromaner kan - då är man objektivt en mästerlig författare.
I "Miira" - precis som i de flesta andra av Banana Yoshimotos verk - handlar det om att varje stycke, eller till och med varje mening, säger något i sig självt. Det finns inte ett enda ord som bara skrivits dit som utfyllnad - allt är en perfekt skriftlig kreation, från början till slut. Precis som den bästa poesi.
Och poesi är precis vad "Miira" är - allt berättas ur den kvinnliga universitetsstuderande huvudpersonens jag-perspektiv; hennes lätt perversa attraktion för, och tankar om, den lite äldre killen Tajima som hon hälsat lite på ibland och nu pratar med på riktigt för första gången blandas med tillbakablickar på stunder i hennes liv som liknar hennes upplevelser med Tajima. Yoshimotos prosa är otrolig på det sättet att hon genom att hela tiden variera berättarrytmen, nu- och dåtid och att ha med element som balanserar mellan en vriden sexuell dröm och en vanlig romans lyckas få mig som läsare att bli helt inne i hennes historia och samtidigt få mig att bli otroligt engagerad i hennes två karaktärer.
Jag vet inte om "Miira" är baserad på författarens egna erfarenheter eller inte - men det känns verkligen som att hon någon gång i sitt liv måste ha varit den där universitetsstudenttjejen hennes novell handlar om. Hur skulle hon annars ha kunnat skriva något så inlevelsefullt?
"Miira" publicerades först i Banana Yoshimotos novellsamling "Karada wa zenbu shitteiru" ("Kroppen vet allt" är en ungefärlig svensk översättning) från 2000 - men jag läste den först i den otroligt bra boken "Read Real Japanese: Fiction", där Michael Emmerich, en väldigt passionerad och bra amerikansk översättare av japansk litteratur, har samlat några riktigt bra moderna japanska noveller.
I bokens förord skriver Emmerich såhär om Banana Yoshimoto:
"Hon använder det japanska språket på ett sätt som få andra författare gör, genom att skickligt blanda det poetiska och det vardagliga, precisa förklaringar och outtalade antydningar, det vanliga och det kärleksfulla och det smärtsamma och det djupsinniga, på ett sätt som nästan verkar (men inte är) oplanerat. Hennes skrivande har sin egen, väldigt speciella arom."
Jag kunde verkligen inte ha sagt det bättre själv. För Yoshimotos japanska är väldigt lättförståelig (och därför ett bra sätt att komma in i japansk litteratur på, för de som studerar språket), men innehåller så mycket mer djup och komplexitet än vad som syns på ytan - precis som all riktigt bra litteratur.
Min kompis, som studerar japanska på Stockholms universitet, berättade att de hade läst "Miira" som en del av utbildningen, och att många hade känt att novellen var alldeles för perverst vriden för deras smak.
Men det perversa är bara en del av "Miira". Det finns där för att visa på skillnaden mellan riktig kärlek och sexuell åtrå; skillnaden mellan att avstå saker för att man inte "bör" och bara ge efter för sina vildaste drömmar.
"Miira" är en novell om vad alla nog känner innerst inne.
Och jag vet att jag inte brukar spara på orden när det kommer till något jag gillar - jag vet att jag inte brukar spara på superlativen, men - Banana Yoshimotos novell "Miira" är utan någon som helst tvekan bland det bästa jag har läst i hela mitt liv.
Det är sexton sidor ren litterär magi; ett sexton sidor mästerverk.
Det är riktig konst som berör djupt och aldrig lämnar en - det kommer du också förstå när du tagit del av anledningen till varför jag alltid kommer att älska litteratur och det japanska språket.
/Jonathan
蛇にピアス (Hebi ni piasu)
En annan sida av Japan
Nästa dag åkte jag till mitt deltidsjobb som sällskapsdam; ett jobb jag hade varit ledig från under en lång tid. Jag hade väckts på eftermiddagen av att telefonen ringde – det var en förfrågan om jag inte kunde hoppa in istället för en som hade tagit ledigt, och när jag sa att jag inte ville, så sa min manager generöst nog att jag skulle få 30 000 yen om jag ställde upp. Eftersom jag levt på Amas pengar sedan jag träffade honom, hade jag tänkt att kanske sluta med mitt deltidsjobb. Men jag tänkte att jag kanske skulle kunna gå ut och dricka något gott eller liknande för pengarna, så därför beslutade jag mig för att åka dit. Jag hade börjat jobba som sällskapsdam ett halvår tidigare, på grund av bekvämligheten i att det var på registreringsbasis och att man fick betalt samma dag. Det handlade bara om att gå runt och servera alkohol under hotellevenemang, och trots det så fick man ungefär 10 000 yen på en fest som varade i två timmar. Det var tur att jag fötts med ett fördelaktigt utseende.
När folk tänker på Japan så tänker nog många antingen på den traditionella kulturen med geishor, stora tempel och festivaler, eller på den moderna färgglada anime-, spel- och mangakulturen som bland annat finns i den galna stadsdelen Akihabara här i Tokyo.
Frågan är dock hur många som går runt i området Kabuki-cho nära den gigantiska Shinjuku-stationen i centrala Tokyo, och ser alla unga män och kvinnor som försöker locka in människor till sina klubbar, där andra unga män eller kvinnor sitter och häller upp drinkar och ibland har sex mot betalning?
Frågan är hur många som ser den del av Japan som inte syns i turistbroschyrerna eller på japankonventen i Sverige? Den mindre fashionabla sidan; de unga människor som blivit uppslukade av den iskalla storstaden?
"Hebi ni piasu" ("Ormar och piercingar" om man översätter till svenska - den engelska officiella översättningen är "Snakes and Earrings") handlar precis om de här människorna.
Boken skrevs av författaren Hitomi Kanehara år 2003. Kanehara har, trots att hon bara är 28 år, redan hunnit skriva flera böcker, och vunnit tre japanska litteraturpriser.
"Hebi ni piasu" har också blivit filmatiserad. Det är 23-åriga Yuriko Yoshitaka - enligt mig en av de vackraste och mest talangfulla japanska skådespelerskorna just nu - som spelar huvudrollen. Filmen hade premiär i Japan år 2008.
I det stycket från boken som jag översatt och skrivit längst upp i det här inlägget, så är verkligen känslan jag får att författaren Hitomi Kanehara själv har jobbat som sällskapsdam i Tokyo. Visst skulle hon kunna ha hittat på allt, men hur skulle hon annars ha kunnat beskriva en 19-årig Tokyo-tjejs erfarenheter med en sådan realism?
Sex och sorg
"Ah, pengarna."
Jag kom ihåg det när jag såg plånboken; och när jag frågade hur mycket det kostade, sade Shiba ointresserat "Bry dig inte om det." Jag lutade armbågarna på disken, stödde hakan i handflatorna och begrundade honom. Han satt på en stol bakom disken och tittade inte mig i ögonen en enda gång, utan undvek min blick som om han tyckte att jag var i vägen.
"Hörru, när jag tittar på dig så känner jag hur mitt S-blod börjar pumpa vilt", sade han lungt och sansat, fortfarande utan att möta min blick.
"Jag är M", sade jag. "Jag kanske har en aura runt mig?"
Han ställde sig upp och tittade mig äntligen i ögonen. Hans blick var gullig, som en liten hundvalp eller något, där han stod på andra sidan disken och spanade in mig. Han böjde sig ner så att hans ögon var på samma höjd som mina, tog tag i min haka med ett stadigt grepp, lyfte upp mig, och log.
"Jag vill fan sticka in en nål i den här halsen", sade han och såg ut som om han närsomhelst skulle höja rösten och brista ut i skratt.
"Menar du att du är S som i 'savage', eller?"
"Ja, exakt."
När man söker på "Hebi ni piasu" på japanska Google, så utgör bilder från sexscenerna i filmversionen en ganska stor del av de träffar man får upp. Och saken är att de nästan smärtsamt detaljerat beskrivna sexscenerna i den här boken är en stor del av berättelsen.
Men det är inte passionerad sex, som i kärlek. Det är smärtsam lust. För i det Tokyo som Kanehara målar upp existerar inte saker som passion eller kärlek. Här finns bara kyla och mörker.
Boken handlar, utan att avslöja för mycket, om en del i 19-åriga Ruis liv. Den handlar om hennes liv i Tokyo, och hennes relationer till punkaren Ama som har en så kallad "splittad tunga" (alltså att han skurit av tungan på mitten så att den är tvådelad som en ormtunga) och tatueraren Shiba.
Språket i boken är, som du nog förstår när du läser utdragen här ovanför, ganska simpelt, och innehåller mycket av det talspråk som används av unga Tokyo-bor - så därför är det en perfekt bok att läsa för dig som vill komma in i att läsa japanska böcker, men som fortfarande tycker att det känns lite tungt med en massa kanjitecken och svåra ord. Samtidigt lär du dig naturliga fraser att använda när du pratar med japaner. Boken är inte heller så tjock - faktiskt bara på cirka 120 sidor - vilket gör den perfekt för nykomlingar inom japansk litteraturläsning.
Hitomi Kaneharas pappa är översättare av engelsk litteratur och forskare inom barnlitteratur, och genom hans jobb bodde hon i San Francisco i ett år när hon var ung. Kanske är det just det att hon med sin utlandserfarenhet kan se på Japans kultur utifrån - för hennes berättelse om en ung, vilsen tjej i en av världens största städer är verkligen hjärtskärande verklighetstrogen.
Mitt Tokyo
Om du vill behålla din bild av Japan som ett solens rike där folk sitter i kimonos vid middagsbordet och tyst äter sushi medan de insuper stillheten, så är nog inte "Hebi ni piasu" något för dig. Den här boken är så långt ifrån teceremonier, körsbärsblomster, One Piece, Naruto och pockyätande cosplayare du någonsin kommer att komma.
Men om du vill se vad jag ser varje lördagnatt jag är i Shibuya - den mörka, skitiga och oförlåtande sidan av Tokyo och Japan - så kommer du nog att få upp ögonen för en helt ny dimension av den japanska verkligheten när du läser om Ruis vardag.
Det är den bittra sanningen, till hundra procent, utan någon ljusglimt.
Läs "Hebi ni piasu" och upptäck mitt Tokyo - för sanningen är det viktigaste som finns.
