私が恋愛できない理由 (Watashi ga renai dekinai riyuu)
Tre tjejer som söker efter kärlek
"Har du någon som du håller kär?" Hur många kan svara ja på den frågan?
Varför har du ingen kärlekspartner?
"Det finns ingen man i min omgivning som känns som att han har 'det där'."
- Säljare, 29
"Just nu så känns jobbet mer intressant än kärlek."
- Företagsanställd, 32
"Det är mer bekvämt och roligare att hänga med mina tjejkompisar."
- Frisör/make up-artist, 28
"Jag träffar sällan folk överhuvudtaget."
- Deltidsarbetande, 27
"Jag har glömt bort hur romantisk kärlek fungerar."
- Sjukhusanställd, 35
Idag har 60 procent av alla ogifta kvinnor i 20- och 30-årsåldern i Japan ingen partner. Bland dessa svarar 70 procent att de "vill ha en partner".
Kvinnor som vill finna kärlek, men som inte gör det...
Kolla, jag är också en av er...
Så börjar "Watashi ga renai dekinai ryuu" (ungefär "Varför jag inte finner kärlek" om man översätter det till svenska); en japansk TV-serie som sedan den 17:e oktober går klockan 21.00 varje måndag på kanalen Fuji Terebi ("TV Fuji", översatt till svenska.)
De citat och den statistik som står här ovanför stämmer, av vad jag har hört från japanska vänner - det är många tjejer i 20- och 30-årsåldern som känner att de varken vet hur de ska finna romantisk kärlek eller har tid att söka efter den i dagens stressiga och ekonomiskt instabila Japan.
"Watashi ga renai dekinai riyuu" handlar om tre tjejer som försöker finna någon att älska i alla fall.
I det första avsnittet av TV-serien presenteras de tre tjejerna så här (det som står i kursiv stil är de citat som dyker upp längst ner i TV-rutan under de här "presentationsscenerna"):
"Kärlek är bara jobbigt."
- Ljuspersonal, 26
Man förstår direkt att Emi Fujii - en 26-årig tjej som jobbar med ljussättning på produktionsbolaget LIGHTNING WORKS (ja, det skrivs med bara versaler) - inte är en direkt "tjejig" tjej enligt den japanska stereotypbilden. Hon smiskar sina manliga arbetskollegor skämtsamt på rumpan och lägger sin arm runt dem på ett kompisaktigt sätt. I den här scenen säger en av de här kollegorna, Kentaro, till henne att det inte är konstigt att hon inte har en pojkvän, eftersom hon "ju inte är kvinnlig."
Emis roll spelas av den 27-åriga väldigt populära (och oerhört snygga) modellen och skådespelerskan Karina (det är hon på bilden längst upp i det här inlägget), som varit med i många filmer och TV-serier tidigare, och ofta syns på TV-reklamer.
- Ljuspersonal, 26
Man förstår direkt att Emi Fujii - en 26-årig tjej som jobbar med ljussättning på produktionsbolaget LIGHTNING WORKS (ja, det skrivs med bara versaler) - inte är en direkt "tjejig" tjej enligt den japanska stereotypbilden. Hon smiskar sina manliga arbetskollegor skämtsamt på rumpan och lägger sin arm runt dem på ett kompisaktigt sätt. I den här scenen säger en av de här kollegorna, Kentaro, till henne att det inte är konstigt att hon inte har en pojkvän, eftersom hon "ju inte är kvinnlig."
Emis roll spelas av den 27-åriga väldigt populära (och oerhört snygga) modellen och skådespelerskan Karina (det är hon på bilden längst upp i det här inlägget), som varit med i många filmer och TV-serier tidigare, och ofta syns på TV-reklamer.
"Jag vet inte vad äkta kärlek är."
- Arbetssökande, 24
Det första man får se av 24-åriga Saki Kogura i den här TV-serien, är att hon står och klär på sig i ett hotellrum medan en okänd kille, som man förstår att hon har haft en one-night stand med, ligger kvar i sängen halvnaken i bakgrunden. När hon är på väg ut från hotellrummet frågar killen henne om de inte kan dela på rumskostnaden - varpå hon svarar "Inte en chans." Hon tar upp sin Iphone och slår numret till en ny kille, medan hon säger "Jaha, då blir det nästa då", för sig själv.
Saki spelas av 23-åriga skådespelerskan Yuriko Yoshitaka - en av de vackraste kändisarna här i Japan, enligt mig (ursäkta min utseendefixering.) Hon är också, trots sin unga ålder, en etablerad skådespelerska som varit med i över 40 filmer och TV-serier. Det är hon som spelar huvudpersonen Rui i filmversionen av boken "Hebi ni Piasu", som jag skrev om tidigare i den här bloggen.
- Arbetssökande, 24
Det första man får se av 24-åriga Saki Kogura i den här TV-serien, är att hon står och klär på sig i ett hotellrum medan en okänd kille, som man förstår att hon har haft en one-night stand med, ligger kvar i sängen halvnaken i bakgrunden. När hon är på väg ut från hotellrummet frågar killen henne om de inte kan dela på rumskostnaden - varpå hon svarar "Inte en chans." Hon tar upp sin Iphone och slår numret till en ny kille, medan hon säger "Jaha, då blir det nästa då", för sig själv.
Saki spelas av 23-åriga skådespelerskan Yuriko Yoshitaka - en av de vackraste kändisarna här i Japan, enligt mig (ursäkta min utseendefixering.) Hon är också, trots sin unga ålder, en etablerad skådespelerska som varit med i över 40 filmer och TV-serier. Det är hon som spelar huvudpersonen Rui i filmversionen av boken "Hebi ni Piasu", som jag skrev om tidigare i den här bloggen.
"Jag får ofta höra att jag är överseriös."
- Tillfälligt anställd, 22
- Tillfälligt anställd, 22
I Japan är det vanligt att man på företag går ut och dricker med sina arbetskollegor efter jobbet - ibland på helger och ibland på vardagar. Det brukar också vara vanligt att de här utgångarna är uppdelade i flera "stadier" - till exempel att man först går och sjunger karaoke och sedan går till en izakaya (en japansk typ av restaurangliknande krog.) I den första scenen där 22-åriga Mako Hanzawa är med i "Watashi ga renai dekinai riyuu" är hon på väg till det "andra stadiet" (antagligen till en izakaya) med sina kollegor på företaget Good Order. Dock måste hon åka hem med det sista tåget (de flesta tåg i Tokyo slutar gå vid tolv på natten och börjar gå igen vid runt fem på morgonen, vilket gör att man ofta måste välja mellan att åka hem med det sista tåget eller att stanna uppe hela natten), eftersom hon fortfarande bor hemma och eftersom hennes "föräldrar är ganska strikta". Den tolv år äldre kollegan Kisaki (Kisaki är kollegans efternamn - i Japan förnamn brukar sällan användas om personen inte står en ganska nära) försöker förgäves få henne att följa med, och ger henne en sorgsen blick när han inte lyckas. Mako ursäktar sig bugandes till sina kollegor, och går hem.
23-åriga Yuko Oshima, som spelar Mako, är en av frontmedlemmarna (och utan tvekan den sötaste, snyggaste och personlighetsmässigt mest attraktiva medlemmen) i AKB48, den megakända japanska popgruppen bestående av runt 48 medlemmar (antalet varierar.) Även om AKB48 är en popgrupp som dansar, sjunger och har konserter som vilken annan popgrupp som helst, så är de kändaste medlemmarna också ofta med i reklamer, TV-serier, filmer och TV-program - många kända popgrupper i Japan fungerar så.
23-åriga Yuko Oshima, som spelar Mako, är en av frontmedlemmarna (och utan tvekan den sötaste, snyggaste och personlighetsmässigt mest attraktiva medlemmen) i AKB48, den megakända japanska popgruppen bestående av runt 48 medlemmar (antalet varierar.) Även om AKB48 är en popgrupp som dansar, sjunger och har konserter som vilken annan popgrupp som helst, så är de kändaste medlemmarna också ofta med i reklamer, TV-serier, filmer och TV-program - många kända popgrupper i Japan fungerar så.
En inblick i Japans dejtingkultur
(Emi och Mako har precis avslutat ett parti bordsfotboll, och Saki sitter i soffan och äter.)
Saki:
Vi ska på gokon.*
Emi:
Gokon???
Saki:
Exakt. Det är ju det snabbaste sättet att ta sig ur kärleksöknen, visst? Jag sa att vi kör i övermorgon.
Emi:
Va? I övermorgon???
Mako (sätter sig ner snett mittemot Saki):
Men... jag har ju redan en som jag gillar...
Saki:
Var inte så tråkig... vi behöver vara lika många killar och tjejer. Du kan ju se det som att du slipper betala för middagen. (*Ler och pekar på sparbössan som alla tre lägger pengarna för den gemensamma middagen i varje kväll.*)
Emi (sätter sig ner på ett trappsteg):
Åååh, vad jobbigt!
Saki:
Det är förbud på att säga "jobbigt". Vi vill väl alla fly från kärleksöknen, eller hur?
Emi:
Ja, men alltså... jag har inga kläder att ha på mig om vi ska dit.
Vi ska på gokon.*
Emi:
Gokon???
Saki:
Exakt. Det är ju det snabbaste sättet att ta sig ur kärleksöknen, visst? Jag sa att vi kör i övermorgon.
Emi:
Va? I övermorgon???
Mako (sätter sig ner snett mittemot Saki):
Men... jag har ju redan en som jag gillar...
Saki:
Var inte så tråkig... vi behöver vara lika många killar och tjejer. Du kan ju se det som att du slipper betala för middagen. (*Ler och pekar på sparbössan som alla tre lägger pengarna för den gemensamma middagen i varje kväll.*)
Emi (sätter sig ner på ett trappsteg):
Åååh, vad jobbigt!
Saki:
Det är förbud på att säga "jobbigt". Vi vill väl alla fly från kärleksöknen, eller hur?
Emi:
Ja, men alltså... jag har inga kläder att ha på mig om vi ska dit.
Saki:
Sorry... men jag fattar inte vad du menar?
Emi:
Alltså, jag menar precis det jag säger.
(I nästa scen suckar Saki när hon får se Emis garderob.)
*"Gokon" (Skrivs med kanjitecknet "go" - en förkortning av "godo" som betyder "kombination" - och "kon" som i "konpa", som i sin tur härstammar från tyskans "kompanie") är en japansk företeelse där lika många tjejer och killar går på restaurang och sitter mitt emot varandra, för att förhoppningsvis lära känna varandra lite bättre; oftast på ett romantiskt plan.
En klasskompis, som är en riktig expert på japanska TV-serier, sade att "Watashi ga renai dekinai riyuu" blivit omtalad som ett japanskt "Sex and the City".
Jag har själv inte sett "Sex and the City" alls; men jag vet att det handlar om några kvinnor som stöttar varandra genom sex- och kärleksrelaterade svårigheter - och det är precis vad den här TV-serien också handlar om.
Av en ren händelse blir det nämligen så att Emi, Saki och Mako börjar bo tillsammans i ett stort hus, och börjar precis som i "Sex and the City" att ge varandra tips och stötta varandra i sin jakt på sann kärlek, medan de var för sig träffar olika killar; somliga mer seriösa än andra.
En av de häftigaste sakerna i den här TV-serien är att man får en djup inblick i hur romantisk kärlek fungerar i Japan. För även om alla innerst inne är samma människor, vilken kultur man än kommer ifrån, så finns det rätt stora skillnader mot Sverige rent socialt när det kommer till att träffa någon som man gillar här i Japan.
En av de största skillnaderna mellan Sverige och Japan när det gäller att dejta någon, är att det i många fall i Japan är så att man "bekänner" sin kärlek till den man är intresserad av om man vill bli tillsammans med honom eller henne. Det är inte alltför ovanligt att en kille efter några dejter, bugandes djupt, säger "Bli tillsammans med mig, snälla!" till en tjej som han är intresserad av (det förekommer bland annat i den här TV-serien), och att hon sedan helt enkelt svarar ja eller nej på den frågan.
Kanske är det bara jag som har för lite romantisk erfarenhet, men någonting säger mig att det här skiljer sig lite från Sveriges "det-bör-ske-naturligt"-tänk.
En annan sak som känns ganska unik för Japan är "gokon", som jag skrev om lte längre upp. Att bestämma en träff med lika många tjejer och killar för att skapa romantiska möjligheter förekommer nog i Sverige, men i Japan är det verkligen ett begrepp - en seriös typ av utgång - som jag ofta hör talas om bland vänner och bekanta, ser på TV, och ofta ser när jag är ute i Tokyos nöjesdistrikt på helgkvällar.
Om man tittar på "Watashi ga renai dekinai riyuu" så lär man sig verkligen mycket om den här unika kulturen, samtidigt som det är en oerhört bra träning för den japanska hörförståelsen, eftersom det språket som används i serien till hundra procent är naturlig och otillgjord modern Tokyo-japanska. Det är även en bra träning i att lära sig skilladen mellan var man bör använda den artiga "masu"-formen på ord, och var det går bra att bara prata vanlig "kompisjapanska".
Varför alla finner kärlek
Kärlek är inte lätt alls - det tror jag nog att många kan hålla med mig om.
Jag själv pendlar alltid mellan hopp och förtvivlan; hoppet när jag träffar en tjej som jag faller för; och förtvivlan när jag känner att jag inte kan reglerna för det här spelet som vissa verkar tycka att kärlek är.
Men det är inget spel; jag tror inte på att man behöver göra något mer än man vill eller vara någon mer än precis den man är.
Det finns verkligen någon för alla. Och den personen kommer man att träffa någon gång.
Det är jag helt säker på.
Och det är därför jag älskar "Watashi ga renai dekinai riyuu".
Visst finns det saker som jag ifrågasätter när jag ser den här TV-serien - typ, hur är det för homosexuella personer i Japan? Är de inkluderade i den dejtinggalna kultur som det här landet är?
Men det är egentligen inte den här TV-seriens grej att svara på.
Den här TV-serien handlar bara om tre tjejer som försöker ta sig igenom en djungel av sexgalna och otrogna killar, sociala spel och brutna löften för att hitta den sanna kärleken. Den kärleken som är oändlig, och inte bryr sig om utseende, "kvinnlighet", popularitet eller något sådant.
Det handlar om tre tjejer som har varandra - och försöker hjälpa varandra att finna livets mening.
Det handlar inte bara om att få sex; det handlar inte om att säga "rätt" saker eller att vara snygg hela tiden.
Det handar om att älska en annan människa för den han eller hon är.
Och det är därför jag antagligen kommer att gråta igen, som jag gör varje gång, när det sjunde avsnittet av "Watashi ga renai dekinai ryuu" börjar, om cirka en halvtimme.
"Varför jag inte finner kärlek" är en otroligt bra titel. Den får mig att stanna upp och tänka på vad kärlek egentligen handlar om för mig personligen.
Jag tänker på titeln, ser den här TV-serien, och förstår något otroligt viktigt:
Alla finner kärleken i slutändan.
/Jonathan
Sorry... men jag fattar inte vad du menar?
Emi:
Alltså, jag menar precis det jag säger.
(I nästa scen suckar Saki när hon får se Emis garderob.)
*"Gokon" (Skrivs med kanjitecknet "go" - en förkortning av "godo" som betyder "kombination" - och "kon" som i "konpa", som i sin tur härstammar från tyskans "kompanie") är en japansk företeelse där lika många tjejer och killar går på restaurang och sitter mitt emot varandra, för att förhoppningsvis lära känna varandra lite bättre; oftast på ett romantiskt plan.
En klasskompis, som är en riktig expert på japanska TV-serier, sade att "Watashi ga renai dekinai riyuu" blivit omtalad som ett japanskt "Sex and the City".
Jag har själv inte sett "Sex and the City" alls; men jag vet att det handlar om några kvinnor som stöttar varandra genom sex- och kärleksrelaterade svårigheter - och det är precis vad den här TV-serien också handlar om.
Av en ren händelse blir det nämligen så att Emi, Saki och Mako börjar bo tillsammans i ett stort hus, och börjar precis som i "Sex and the City" att ge varandra tips och stötta varandra i sin jakt på sann kärlek, medan de var för sig träffar olika killar; somliga mer seriösa än andra.
En av de häftigaste sakerna i den här TV-serien är att man får en djup inblick i hur romantisk kärlek fungerar i Japan. För även om alla innerst inne är samma människor, vilken kultur man än kommer ifrån, så finns det rätt stora skillnader mot Sverige rent socialt när det kommer till att träffa någon som man gillar här i Japan.
En av de största skillnaderna mellan Sverige och Japan när det gäller att dejta någon, är att det i många fall i Japan är så att man "bekänner" sin kärlek till den man är intresserad av om man vill bli tillsammans med honom eller henne. Det är inte alltför ovanligt att en kille efter några dejter, bugandes djupt, säger "Bli tillsammans med mig, snälla!" till en tjej som han är intresserad av (det förekommer bland annat i den här TV-serien), och att hon sedan helt enkelt svarar ja eller nej på den frågan.
Kanske är det bara jag som har för lite romantisk erfarenhet, men någonting säger mig att det här skiljer sig lite från Sveriges "det-bör-ske-naturligt"-tänk.
En annan sak som känns ganska unik för Japan är "gokon", som jag skrev om lte längre upp. Att bestämma en träff med lika många tjejer och killar för att skapa romantiska möjligheter förekommer nog i Sverige, men i Japan är det verkligen ett begrepp - en seriös typ av utgång - som jag ofta hör talas om bland vänner och bekanta, ser på TV, och ofta ser när jag är ute i Tokyos nöjesdistrikt på helgkvällar.
Om man tittar på "Watashi ga renai dekinai riyuu" så lär man sig verkligen mycket om den här unika kulturen, samtidigt som det är en oerhört bra träning för den japanska hörförståelsen, eftersom det språket som används i serien till hundra procent är naturlig och otillgjord modern Tokyo-japanska. Det är även en bra träning i att lära sig skilladen mellan var man bör använda den artiga "masu"-formen på ord, och var det går bra att bara prata vanlig "kompisjapanska".
Varför alla finner kärlek
Kärlek är inte lätt alls - det tror jag nog att många kan hålla med mig om.
Jag själv pendlar alltid mellan hopp och förtvivlan; hoppet när jag träffar en tjej som jag faller för; och förtvivlan när jag känner att jag inte kan reglerna för det här spelet som vissa verkar tycka att kärlek är.
Men det är inget spel; jag tror inte på att man behöver göra något mer än man vill eller vara någon mer än precis den man är.
Det finns verkligen någon för alla. Och den personen kommer man att träffa någon gång.
Det är jag helt säker på.
Och det är därför jag älskar "Watashi ga renai dekinai riyuu".
Visst finns det saker som jag ifrågasätter när jag ser den här TV-serien - typ, hur är det för homosexuella personer i Japan? Är de inkluderade i den dejtinggalna kultur som det här landet är?
Men det är egentligen inte den här TV-seriens grej att svara på.
Den här TV-serien handlar bara om tre tjejer som försöker ta sig igenom en djungel av sexgalna och otrogna killar, sociala spel och brutna löften för att hitta den sanna kärleken. Den kärleken som är oändlig, och inte bryr sig om utseende, "kvinnlighet", popularitet eller något sådant.
Det handlar om tre tjejer som har varandra - och försöker hjälpa varandra att finna livets mening.
Det handlar inte bara om att få sex; det handlar inte om att säga "rätt" saker eller att vara snygg hela tiden.
Det handar om att älska en annan människa för den han eller hon är.
Och det är därför jag antagligen kommer att gråta igen, som jag gör varje gång, när det sjunde avsnittet av "Watashi ga renai dekinai ryuu" börjar, om cirka en halvtimme.
"Varför jag inte finner kärlek" är en otroligt bra titel. Den får mig att stanna upp och tänka på vad kärlek egentligen handlar om för mig personligen.
Jag tänker på titeln, ser den här TV-serien, och förstår något otroligt viktigt:
Alla finner kärleken i slutändan.
/Jonathan
Kommentarer
Trackback
