男子高校生の日常 (Danshi koukousei no nichijou) (Daily Lives of High School Boys)
Killar och tjejer
"Daily Lives of High School Boys" handlar om ett gäng gymnasieelever och vad som händer under en vanlig dag för dem. Serien utspelar sig i Japan, där det är vanligt att gymnasieskolorna är indelade med killar och tjejer för sig.
Tadakuni, Yoshitake och Hidenori är tre helt vanliga gymnasieelever som ofta umgås på fritiden och hittar på saker tillsammans. Man får följa deras vardag, ta del av de problem som uppstår och se hur de löser dem. Serien speglar mycket av Japans samhälle - eftersom tjejer och killar är uppdelade så är relationen mellan könen exempelvis relativt dålig i många fall, och det driver författaren till mangan mycket med.
Vad ska han säga till tjejen?
Här är ett utdrag från mangan:
Hidenori ligger och läser på gräset vid en flod. En high school-tjej kommer gående och ser honom ligga där.
Hidenori:
Vinden är för stark, jag kan inte läsa alls...
Jag skulle aldrig gått hit för att läsa...
Tjejen som såg honom tidigare kommer upp bakom Hidenori och sätter sig någon meter ifrån honom utan att säga någonting.
Hidenori:
Va? Vad obehagligt! Vad gör hon här, vem är hon?
Varför sätter hon sig just bakom mig på denna skitstora gräsmatta utan att säga något?
Jag vet inte vad du vill men det kanske borde vara jag som säger något, eller? Fast varför?
Men jag vet ändå inte hur man talar med tjejer...
"Vacker solnedgång, eller hur?"
Nejnejnejnejnej! Sånt vardagssnack passar inte in i denna situation!!
...exakt, den här situationen... att träffa en kille som sitter ensam och läser en bok på gräset vid en flod, färgad röd av solnedgången, är ganska romantiskt.
Kan det vara så att denna person förväntar sig ett romantiskt möte mellan två personer på detta sätt...
Han vänder sig om och tar en titt på henne.
Hidenori:
Det verkar verkligen som det...
I så fall, skulle jag behöva säga något som får henne på fall.
Det är dock egentligen bara så att mina två polare är upptagna med sitt deltidsjobb och jag hade inget bättre för mig än att sätta mig här och läsa. Jag är bara en vanlig kille utan några sådana intentioner.
Aja, hur som helst, jag får ju inte göra henne besviken.
Nu kör vi, här kommer det!
”Vinden blåser starkt idag...”
Hennes svar
Hidenori:
Nej, shit, nu vill jag dö.
Inte för att det var direkt pinsamt, jag vill bara... dö, typ.
Nu måste det vara kört...
Eller vänta, hon ser glad ut...
Jag flippade ur lite, men jag fick det sagt! Få se hur du svarar på det nu.
High school-tjejen:
Fast vinden är aningen... sorglig.
Räddningspatrullen
Hidenori:
Hahahahaha.... hon är för rolig!
Fast tyvärr... jag är ledsen, jag orkar inte mer än såhär, jag har nått min gräns.
Fast ärligt talat, jag blev rätt glad när du kom och satte dig bakom mig. Men jag saknar typ fantasi och klarar inte av att vara i hennes drömvärld längre.
Därför har jag redan kallat på min tvåmanna-räddningspatrull.
Kom, mina soldater! Krossa denna barriär åt mig!
Där är en av dem! Vad snabb han var!
Yoshitake:
Skynda på, Hidenori!
Det ser ut som om stormen har fört med sig mindre bra saker till staden.
Hidenori (tänker):
Gahh!! Varför ska du vara så uppspelt just idag av alla dagar!
Yoshitake ser på tjejen och tittar snabbt bort och rodnar.
Hidenori (tänker):
Vad vill du! Dö!!
Oj, gud vad hon ser glad ut nu!
Nej, nu får det räcka, skicka tillbaka mig till verkligheten!
Din önskan om att få träffa en ensam dyster kille på en gräsplätt i solnedgången tycker jag har uppfyllts nog nu! Med en sista mening bryter jag mig nu ut ur denna fantasivärld.
Hidenori: Vi får skynda oss, innan vinden avtar.
Hennes roman
Hidenori (tänker):
Vad är det jag säger!!!!
Skit samma. Jag går så långt jag kan.
Tadakuni:
VÄNTA!
Hidenori (tänker):
Ah, där är min andra räddare, Tadakuni!
Tadakuni:
Shit asså, har ni hört, det är halva priset på pommes vid gatuköket där borta! Skynda er!
Hidenori (tänker):
Läs situationen, idiot! Eller, det kanske är det han gör.
Tjejen springer bort till Tadakuni, hoppar på honom och slår ner honom.
Hidenori plockar upp hennes papper som hon tappade på marken när hon sprang iväg.
Hidenori:
Vad är det här för något?
Ah, så du skriver en roman...
Hidenori (tänker):
Nu förstår jag. Det är en kärleksberättelse om en tjej och en kille som möts på gräset vid en flod.
Yoshitake:
Huvudpersonen använder vinden som sin styrka...
Hidenori (tänker):
Det är nästan helt identiskt med vad som just hände; vilket sammanträffande...
Du ville alltså förverkliga dina fantasier genom att sätta dig bakom mig och få mig att spela samma roll som huvudpersonen i din roman. Inte för att jag bryr mig direkt, men.... problemet är huvudpersonen i romanens karaktär....
Hidenori:
Du tycker alltså att jag framstår som en ensam dyster nörd!!!
Yoshitake:
Det är väl inget fel med det egentligen...?
En serie på uppgång
"Daily Lives of High School Boys" gavs först ut som manga i maj 2009 - det har hittills endast kommit ut fem mangaböcker, men fler är på väg (enligt Wikipedia). Animeserien började sändas på TV den 10 januari 2012, vilket är ett tecken på att författaren kommer lägga ner mer energi på mangan också.
/Erik
ミイラ (Miira)
Banana Yoshimoto
En flicka precis på väg in i 20-årsåldern är oftast som allra stöddigast, och tror sig ha världen helt klar för sig i sitt lilla huvud – självklart var jag också sådan. Hon blir oftast också upprörd och irriterad utan att veta varför. Kanske har det med problem med hormonerna att göra. Den här störningen i hormonerna kan dock ge upphov till en ovanligt delikat känslighet. Det är, likt en klar regnbåge som sträcker sig över himlen för bara ett ögonblick, en väldigt kort stund av ljus. Och även om de är ovanliga, så finns det de varelser som lyckas känna den här doften.
Vad är konst, egentligen?
"Konst är ett begrepp som omfattat en rad olika företeelser, och som definierats mycket olika, vid olika tidpunkter och platser.", är det första som står på svenska Wikipedia, om man söker på "konst" där.
Men - vad är konst? Vad är riktig konst?
Jag diskuterade det med en av mina bästa kompisar häromdagen. Jag hävdade att allt är egentligen kan vara konst, beroende på hur man betraktar det - vare sig det handlar om en vanlig kaffekopp eller en kommersiell Justin Bieber-låt. Han, å andra sidan, hävdade att riktig konst är det som utövare av samma konstart - alltså experter inom området - är överens om är bra skapelser, utifrån deras egen erfarenhet av vad som är ansett som bra hantverk inom konstinriktningen ifråga.
Det han sa fick mig att tänka efter; det fick mig att förstå att jag faktiskt också känner att "det här är genialt" ibland, även om jag inte vet om jag håller med om att det skulle ha större konstnärligt värde än annat. Men eftersom jag är en sådan som gillar att skriva, och har läst ganska mycket under mitt snart 23-åriga liv, så känner jag ändå att jag har en förmåga att veta om en skribent eller författare har talang eller inte. Självklart finns det inget som säger att jag har rätt bara för att jag tycker att någon skriver bättre än någon annan - men spelar det egentligen någon roll? För konst kan väl bara värderas subjektivt - eller?
En av de författare som berört mig mest - om än på ett rent språkligt kreativt plan - är Franz Kafka. När jag läste hans "Processen" så var det första jag tänkte: "Oj, jäklar vad kul det måste ha varit för honom att komma på så här komplicerade meningar och invecklade och flippade berättelseflöden" - och enligt sägnen satt han ofta och skrattade högt medan han skrev sina speciella klassiker. Jag kände verkligen entusiasmen i Kafkas skrivande när jag läste den boken; en slags lekfullhet i det mästerliga skrivandet, som ändå innehåller många frågeställningar angående samhällets påverkan på oss människor.
En annan författare som jag alltid får känslan av att han verkligen brinner av entusiasm när han skriver sina böcker, är Stephen King. Precis som många andra kommersiella författare har King ofta fått ta mycket kritik från litteraturvetare som menar att det han skriver inte är "riktig" litteratur. Vilket enligt mig - förlåt uttrycket - är rent skitsnack, då King från ett berättar- och språktekniskt perspektiv är otroligt avancerad och kreativ, samtidigt som han också är en av världens mest sålda författare, med över 350 miljoner exemplar sålda böcker världen över.
Det, om något, är riktig konst om du frågar mig.
Därför är det inte så konstigt att Stephen King var en av Banana Yoshimotos första inspirationskällor gällande skrivandet.
Mahoko "Banana" Yoshimoto - den i Tokyo födda 47-åriga japanska kvinnan som tog sin medvetet androgyna författarpseudonym från bananplantorna hon älskar; och som förutom Haruki Murakami är en av de internationellt mest kända av moderna japanska författare.
Det är bara att läsa de första raderna ur novellen "Miira" ("Mumie", översatt till svenska) som jag översatt och skrivit längst upp i det här inlägget, för att förstå hur entusiastisk Banana Yoshimoto är när hon skriver ner hela sitt hjärta i sina romaner och noveller - och är minst lika kreativ som Kafka och King.
Så - vad är riktig konst?
"Miira" är riktig konst.
Sexton sidor mästerverk
”Jag ringer hem.”
När jag sa så och tog ut mobiltelefonen från min väska, tog han den och trampade sönder den.
”Vad gör du!”, sa jag, ställde mig upp och gick mot dörren – men han knuffade till mig och tryckte ner mig mot golvet, i ett försök att återigen våldföra sig på mig. Jag kunde inte hålla mig, utan greppade tag i en avlång staty i närheten och högg den mot hans huvud. Statyn, som var gjord av lera, krossades med ett krasande ljud, och hans huvud täcktes av blod.
När jag såg det, bubblade alla föreställningar om kärlek som vilat i mig upp till ytan. Alla människor jag älskat fram tills dess; alla människor jag skulle komma att älska efter det; alla känslor som jag inte lyckades eller skulle lyckas utbyta med dem; desperationen; bedrövligheten - allt som uttryckte det fyllde mig till brädden i det ögonblicket.
Om man i en sexton sidor lång novell som i princip bara handlar om en kille och en tjej som träffas en dag och har sex kan uttrycka mer om livet, unga människors psykologi och kärlek än många fullängdsromaner kan - då är man objektivt en mästerlig författare.
I "Miira" - precis som i de flesta andra av Banana Yoshimotos verk - handlar det om att varje stycke, eller till och med varje mening, säger något i sig självt. Det finns inte ett enda ord som bara skrivits dit som utfyllnad - allt är en perfekt skriftlig kreation, från början till slut. Precis som den bästa poesi.
Och poesi är precis vad "Miira" är - allt berättas ur den kvinnliga universitetsstuderande huvudpersonens jag-perspektiv; hennes lätt perversa attraktion för, och tankar om, den lite äldre killen Tajima som hon hälsat lite på ibland och nu pratar med på riktigt för första gången blandas med tillbakablickar på stunder i hennes liv som liknar hennes upplevelser med Tajima. Yoshimotos prosa är otrolig på det sättet att hon genom att hela tiden variera berättarrytmen, nu- och dåtid och att ha med element som balanserar mellan en vriden sexuell dröm och en vanlig romans lyckas få mig som läsare att bli helt inne i hennes historia och samtidigt få mig att bli otroligt engagerad i hennes två karaktärer.
Jag vet inte om "Miira" är baserad på författarens egna erfarenheter eller inte - men det känns verkligen som att hon någon gång i sitt liv måste ha varit den där universitetsstudenttjejen hennes novell handlar om. Hur skulle hon annars ha kunnat skriva något så inlevelsefullt?
"Miira" publicerades först i Banana Yoshimotos novellsamling "Karada wa zenbu shitteiru" ("Kroppen vet allt" är en ungefärlig svensk översättning) från 2000 - men jag läste den först i den otroligt bra boken "Read Real Japanese: Fiction", där Michael Emmerich, en väldigt passionerad och bra amerikansk översättare av japansk litteratur, har samlat några riktigt bra moderna japanska noveller.
I bokens förord skriver Emmerich såhär om Banana Yoshimoto:
"Hon använder det japanska språket på ett sätt som få andra författare gör, genom att skickligt blanda det poetiska och det vardagliga, precisa förklaringar och outtalade antydningar, det vanliga och det kärleksfulla och det smärtsamma och det djupsinniga, på ett sätt som nästan verkar (men inte är) oplanerat. Hennes skrivande har sin egen, väldigt speciella arom."
Jag kunde verkligen inte ha sagt det bättre själv. För Yoshimotos japanska är väldigt lättförståelig (och därför ett bra sätt att komma in i japansk litteratur på, för de som studerar språket), men innehåller så mycket mer djup och komplexitet än vad som syns på ytan - precis som all riktigt bra litteratur.
Min kompis, som studerar japanska på Stockholms universitet, berättade att de hade läst "Miira" som en del av utbildningen, och att många hade känt att novellen var alldeles för perverst vriden för deras smak.
Men det perversa är bara en del av "Miira". Det finns där för att visa på skillnaden mellan riktig kärlek och sexuell åtrå; skillnaden mellan att avstå saker för att man inte "bör" och bara ge efter för sina vildaste drömmar.
"Miira" är en novell om vad alla nog känner innerst inne.
Och jag vet att jag inte brukar spara på orden när det kommer till något jag gillar - jag vet att jag inte brukar spara på superlativen, men - Banana Yoshimotos novell "Miira" är utan någon som helst tvekan bland det bästa jag har läst i hela mitt liv.
Det är sexton sidor ren litterär magi; ett sexton sidor mästerverk.
Det är riktig konst som berör djupt och aldrig lämnar en - det kommer du också förstå när du tagit del av anledningen till varför jag alltid kommer att älska litteratur och det japanska språket.
/Jonathan
モンスターハンターオラージュ (Monster Hunter Orage)
Monster Hunter Orage är en manga som är baserad på de i Japan populära TV-spelsserien ”Monster Hunter”.
Mangan inleds med att en ung pojke vid namn Shiki tränar till att bli en ”Monster Hunter” tillsammans med sin mästare Greylee.
Här är ett utdrag, som jag översatt till svenska, från mangan:
Greylee:
Shiki, ta ditt svärd.
Ditt vapen ger dig kraft att förverkliga dina drömmar.
Från och med nu ska jag lära dig allt om monsterjakt.
Så, ta ditt svärd, framtida monsterjägare.
(En tid senare)
Shiki:
Jag lever för jakten!!!
Jag kommer fortsätta slåss så länge jag lever!!
(Shiki springer in mot en flock dinosaurier)
Greylee:
Shiki! Låt mig ta hand om ledaren för flocken.
Du får ta hand om småskitarna.
Shiki:
Vad snackar du om?
Monster som de här käkar jag till frukost!
Greylee:
Din dåre!
(Greylee slår ner Shiki så att han ramlar baklänges.)
Greylee:
Det är ju det jag har sagt hela tiden. Det här är också en del av träningen.
Förstör inte vårt teamwork!
Shiki:
Men mästare, det skulle ge mer om vi slogs mot drakar!
Drakar som jag ska dräpa flyger just ny i skyn över oss!!!
(Pekar på en av dinosaurierna de slogs mot nyss.)
De här mesarna duger ju inte till någonting!
Greylee:
En äkta monsterjägare värderar grunderna, kunskap och framförallt sina vänner.
Shiki:
Vänner?
Greylee:
Om du inte respekterar dina vänner så kommer ingen heller ha förtroende för dig.
Shiki:
Förtroende...?
En kort tid därefter råkar Greylee spränga sig själv när han blandar explosivt pluver - och dör. Shiki får nu klara sig på egen hand.
Mangan hoppar sedan åtta år, och Shiki besöker ett ”guild” för att leta efter någon som vill hänga med honom och döda drakar. För att få tillåtelse att jaga måste man även vända sig till ett ”guild”.
Shiki (hoppar upp på ett bord och skriker):
De som vill hänga med mig, räck upp handen!!!!
(Det blir tyst och folk tittar på varandra.)
(De börjar prata med varandra igen och ignorerar Shiki helt.)
Shiki:
Ehm...
Vad ska jag ta mig till!!! Mäster!!!
Irie:
Ur vägen.
(Pekar på bordet som Shiki står på.)
Det här är min plats.
Vad ska man med vänner till?
Shiki:
Har vi setts förr...?
Irie:
Det var inte igår man hörde den raggningsrepliken inte...
Kan du flytta på dig?
(Irie slår till honom på huvudet.)
Shiki:
Du behövde väl inte slå mig heller!?
Irie:
Vill du ha en spark i stället?
Shiki:
Om sanningen ska fram så letar jag efter någon som vill slå ihop sig med mig.
Irie:
Vad gör du? Sätt dig inte bara brevid mig sådär!!
Shiki:
Det behöver inte vara du själv, utan om du känner någon annan som vore på, skulle jag vara tacksam om du ville hjälpa till.
Irie:
Nej, jag vet ingen.
Shiki:
Är du säker på det? Du har väl varit i det här guildet länge?
Irie:
När sa jag att jag har hängt här länge?
Shiki:
Det här är väl ”din plats”, eller hur?
Då måste du ju varit här ett tag.
Irie:
...
Vad är det med dig egentligen? Jag kommer hit för att få lite ro innan jag ger mig ut på jakt igen... så kan du vara så vänlig och lämna mig i fred!!!
Shiki:
Jakt?!!
När? Nu?
I så fall, låt mig hänga på!!!
(Irie ställer sig upp och går iväg utan att säga något.)
Irie:
Jag arbetar ensam.
Vad ska man med vänner till?
(Irie ger sig iväg och Shiki bestämmer sig lite senare för att följa efter henne. Mitt ute i skogen så kommer hon på honom och de börjar bråka. De hinner inte säga mycket då de blir anfallna av en enorm drake vid namn Lioleia.)
Drakdräpardags
Irie:
Det är inte möjligt!
Va... vad gör Leia här?
Shiki:
Vi har ihjäl den!
Mitt blod kokar av jaktlust!!!
Irie:
Det finns inte en chans att vi kan ha ihjäl henne. Vi drar innan det är försent!
(Irie tar tag i Shikis arm och drar iväg med honom. )
Irie:
Du kan inte ens föreställa dig hur stark hon är.
Det finns en anledning till att jägare i det här området undviker att komma nära henne.
(Leia anfaller dem genom att dunka svansen stenhårt i marken där de springer, och de båda flyger åt olika håll.)
Shiki:
Hon är väldigt rörlig för att vara så stor...
Och nu sprutar hon eld också!!!
(Irie blir träffad i benet och kan inte stå upp längre.)
Irie:
Ahhh!!!
Shiki:
Irie!!!
Irie:
Kom inte hit! Rädda dig själv och lämna mig här!
Annars kommer hon ha ihjäl oss båda två!
(Leia rör sig mot Irie samtidigt som Shiki också springer mot henne.)
Shiki:
Du är inte så elak i alla fall!
(Han lyfter upp henne på axeln.)
Shiki:
Inte en chans att jag överger en vän i nöd!
Irie:
Vänta lite, sedan när blev vi vänner!?
(Leia stångar i berget brevid dem och de flyger återigen all världens väg.)
Shiki:
Hon kanske är svår att besegra ensam, men om vi hjälps åt så är jag säker på att det går!
Leia:
Inte en chans!
Shiki:
JO!!!
Du måste tro på dig själv för att förverkliga dinna drömmar!!
Tillit och förtroende är vad som kännetecknar en äkta monsterjägare.
Jag tror på dig!
Shiki:
Nu är det drakdräpardags!!!
Från skaparen av "Fairy Tale"
"Monster Hunter Orage" handlar, som man även hör på namnet, om att jaga monster. Men den handlar också mycket om möten mellan olika personer och hur de ska lösa diverse problem som uppstår. Det är mycket äventyr och bra fantasi blandat med mycket humor. Huvudpersonen är rätt trög av sig, och det leder till att många oväntade saker uppstår - vilket (om man delar min humor) gör det nästan omöjligt att hålla sig för skratt. Mangan finns i fyra volymer (den är avslutad) och är skriven av 真島ヒロ (Mashima Hiro), författaren till bland annat "Fairy Tail" - en känd manga (och anime) som påminner mycket om "Monster Hunter Orage" på flera sätt. Främst på den punkten att huvudpersonerna är ungefär lika intelligenta.
/Erik
私が恋愛できない理由 (Watashi ga renai dekinai riyuu)
Tre tjejer som söker efter kärlek
"Har du någon som du håller kär?" Hur många kan svara ja på den frågan?
Varför har du ingen kärlekspartner?
"Det finns ingen man i min omgivning som känns som att han har 'det där'."
- Säljare, 29
"Just nu så känns jobbet mer intressant än kärlek."
- Företagsanställd, 32
"Det är mer bekvämt och roligare att hänga med mina tjejkompisar."
- Frisör/make up-artist, 28
"Jag träffar sällan folk överhuvudtaget."
- Deltidsarbetande, 27
"Jag har glömt bort hur romantisk kärlek fungerar."
- Sjukhusanställd, 35
Idag har 60 procent av alla ogifta kvinnor i 20- och 30-årsåldern i Japan ingen partner. Bland dessa svarar 70 procent att de "vill ha en partner".
Kvinnor som vill finna kärlek, men som inte gör det...
Kolla, jag är också en av er...
Så börjar "Watashi ga renai dekinai ryuu" (ungefär "Varför jag inte finner kärlek" om man översätter det till svenska); en japansk TV-serie som sedan den 17:e oktober går klockan 21.00 varje måndag på kanalen Fuji Terebi ("TV Fuji", översatt till svenska.)
De citat och den statistik som står här ovanför stämmer, av vad jag har hört från japanska vänner - det är många tjejer i 20- och 30-årsåldern som känner att de varken vet hur de ska finna romantisk kärlek eller har tid att söka efter den i dagens stressiga och ekonomiskt instabila Japan.
"Watashi ga renai dekinai riyuu" handlar om tre tjejer som försöker finna någon att älska i alla fall.
I det första avsnittet av TV-serien presenteras de tre tjejerna så här (det som står i kursiv stil är de citat som dyker upp längst ner i TV-rutan under de här "presentationsscenerna"):
- Ljuspersonal, 26
Man förstår direkt att Emi Fujii - en 26-årig tjej som jobbar med ljussättning på produktionsbolaget LIGHTNING WORKS (ja, det skrivs med bara versaler) - inte är en direkt "tjejig" tjej enligt den japanska stereotypbilden. Hon smiskar sina manliga arbetskollegor skämtsamt på rumpan och lägger sin arm runt dem på ett kompisaktigt sätt. I den här scenen säger en av de här kollegorna, Kentaro, till henne att det inte är konstigt att hon inte har en pojkvän, eftersom hon "ju inte är kvinnlig."
Emis roll spelas av den 27-åriga väldigt populära (och oerhört snygga) modellen och skådespelerskan Karina (det är hon på bilden längst upp i det här inlägget), som varit med i många filmer och TV-serier tidigare, och ofta syns på TV-reklamer.
- Arbetssökande, 24
Det första man får se av 24-åriga Saki Kogura i den här TV-serien, är att hon står och klär på sig i ett hotellrum medan en okänd kille, som man förstår att hon har haft en one-night stand med, ligger kvar i sängen halvnaken i bakgrunden. När hon är på väg ut från hotellrummet frågar killen henne om de inte kan dela på rumskostnaden - varpå hon svarar "Inte en chans." Hon tar upp sin Iphone och slår numret till en ny kille, medan hon säger "Jaha, då blir det nästa då", för sig själv.
Saki spelas av 23-åriga skådespelerskan Yuriko Yoshitaka - en av de vackraste kändisarna här i Japan, enligt mig (ursäkta min utseendefixering.) Hon är också, trots sin unga ålder, en etablerad skådespelerska som varit med i över 40 filmer och TV-serier. Det är hon som spelar huvudpersonen Rui i filmversionen av boken "Hebi ni Piasu", som jag skrev om tidigare i den här bloggen.
- Tillfälligt anställd, 22
23-åriga Yuko Oshima, som spelar Mako, är en av frontmedlemmarna (och utan tvekan den sötaste, snyggaste och personlighetsmässigt mest attraktiva medlemmen) i AKB48, den megakända japanska popgruppen bestående av runt 48 medlemmar (antalet varierar.) Även om AKB48 är en popgrupp som dansar, sjunger och har konserter som vilken annan popgrupp som helst, så är de kändaste medlemmarna också ofta med i reklamer, TV-serier, filmer och TV-program - många kända popgrupper i Japan fungerar så.
Vi ska på gokon.*
Emi:
Gokon???
Saki:
Exakt. Det är ju det snabbaste sättet att ta sig ur kärleksöknen, visst? Jag sa att vi kör i övermorgon.
Emi:
Va? I övermorgon???
Mako (sätter sig ner snett mittemot Saki):
Men... jag har ju redan en som jag gillar...
Saki:
Var inte så tråkig... vi behöver vara lika många killar och tjejer. Du kan ju se det som att du slipper betala för middagen. (*Ler och pekar på sparbössan som alla tre lägger pengarna för den gemensamma middagen i varje kväll.*)
Emi (sätter sig ner på ett trappsteg):
Åååh, vad jobbigt!
Saki:
Det är förbud på att säga "jobbigt". Vi vill väl alla fly från kärleksöknen, eller hur?
Emi:
Ja, men alltså... jag har inga kläder att ha på mig om vi ska dit.
Sorry... men jag fattar inte vad du menar?
Emi:
Alltså, jag menar precis det jag säger.
(I nästa scen suckar Saki när hon får se Emis garderob.)
*"Gokon" (Skrivs med kanjitecknet "go" - en förkortning av "godo" som betyder "kombination" - och "kon" som i "konpa", som i sin tur härstammar från tyskans "kompanie") är en japansk företeelse där lika många tjejer och killar går på restaurang och sitter mitt emot varandra, för att förhoppningsvis lära känna varandra lite bättre; oftast på ett romantiskt plan.
En klasskompis, som är en riktig expert på japanska TV-serier, sade att "Watashi ga renai dekinai riyuu" blivit omtalad som ett japanskt "Sex and the City".
Jag har själv inte sett "Sex and the City" alls; men jag vet att det handlar om några kvinnor som stöttar varandra genom sex- och kärleksrelaterade svårigheter - och det är precis vad den här TV-serien också handlar om.
Av en ren händelse blir det nämligen så att Emi, Saki och Mako börjar bo tillsammans i ett stort hus, och börjar precis som i "Sex and the City" att ge varandra tips och stötta varandra i sin jakt på sann kärlek, medan de var för sig träffar olika killar; somliga mer seriösa än andra.
En av de häftigaste sakerna i den här TV-serien är att man får en djup inblick i hur romantisk kärlek fungerar i Japan. För även om alla innerst inne är samma människor, vilken kultur man än kommer ifrån, så finns det rätt stora skillnader mot Sverige rent socialt när det kommer till att träffa någon som man gillar här i Japan.
En av de största skillnaderna mellan Sverige och Japan när det gäller att dejta någon, är att det i många fall i Japan är så att man "bekänner" sin kärlek till den man är intresserad av om man vill bli tillsammans med honom eller henne. Det är inte alltför ovanligt att en kille efter några dejter, bugandes djupt, säger "Bli tillsammans med mig, snälla!" till en tjej som han är intresserad av (det förekommer bland annat i den här TV-serien), och att hon sedan helt enkelt svarar ja eller nej på den frågan.
Kanske är det bara jag som har för lite romantisk erfarenhet, men någonting säger mig att det här skiljer sig lite från Sveriges "det-bör-ske-naturligt"-tänk.
En annan sak som känns ganska unik för Japan är "gokon", som jag skrev om lte längre upp. Att bestämma en träff med lika många tjejer och killar för att skapa romantiska möjligheter förekommer nog i Sverige, men i Japan är det verkligen ett begrepp - en seriös typ av utgång - som jag ofta hör talas om bland vänner och bekanta, ser på TV, och ofta ser när jag är ute i Tokyos nöjesdistrikt på helgkvällar.
Om man tittar på "Watashi ga renai dekinai riyuu" så lär man sig verkligen mycket om den här unika kulturen, samtidigt som det är en oerhört bra träning för den japanska hörförståelsen, eftersom det språket som används i serien till hundra procent är naturlig och otillgjord modern Tokyo-japanska. Det är även en bra träning i att lära sig skilladen mellan var man bör använda den artiga "masu"-formen på ord, och var det går bra att bara prata vanlig "kompisjapanska".
Varför alla finner kärlek
Kärlek är inte lätt alls - det tror jag nog att många kan hålla med mig om.
Jag själv pendlar alltid mellan hopp och förtvivlan; hoppet när jag träffar en tjej som jag faller för; och förtvivlan när jag känner att jag inte kan reglerna för det här spelet som vissa verkar tycka att kärlek är.
Men det är inget spel; jag tror inte på att man behöver göra något mer än man vill eller vara någon mer än precis den man är.
Det finns verkligen någon för alla. Och den personen kommer man att träffa någon gång.
Det är jag helt säker på.
Och det är därför jag älskar "Watashi ga renai dekinai riyuu".
Visst finns det saker som jag ifrågasätter när jag ser den här TV-serien - typ, hur är det för homosexuella personer i Japan? Är de inkluderade i den dejtinggalna kultur som det här landet är?
Men det är egentligen inte den här TV-seriens grej att svara på.
Den här TV-serien handlar bara om tre tjejer som försöker ta sig igenom en djungel av sexgalna och otrogna killar, sociala spel och brutna löften för att hitta den sanna kärleken. Den kärleken som är oändlig, och inte bryr sig om utseende, "kvinnlighet", popularitet eller något sådant.
Det handlar om tre tjejer som har varandra - och försöker hjälpa varandra att finna livets mening.
Det handlar inte bara om att få sex; det handlar inte om att säga "rätt" saker eller att vara snygg hela tiden.
Det handar om att älska en annan människa för den han eller hon är.
Och det är därför jag antagligen kommer att gråta igen, som jag gör varje gång, när det sjunde avsnittet av "Watashi ga renai dekinai ryuu" börjar, om cirka en halvtimme.
"Varför jag inte finner kärlek" är en otroligt bra titel. Den får mig att stanna upp och tänka på vad kärlek egentligen handlar om för mig personligen.
Jag tänker på titeln, ser den här TV-serien, och förstår något otroligt viktigt:
Alla finner kärleken i slutändan.
/Jonathan
Hunter x Hunter
I sin fars fotspår
"Skrämmande odjur, sällsynta arter, gömda skatter, gömda platser... det är något magiskt med ordet "hemligt". Världen över lockas många av detta, och de kallas för Hunters!"
Låt mig berätta lite om storyn i "Hunter x Hunter".
Gon Freaks är namnet på en ung pojke som drömmer om att bli Hunter. Hans far, Jin, övergav honom som liten och det enda Gon känner till om honom är att han är en Hunter. Gons moster, Mito, har tagit hand om Gon sedan han var liten och hon har ett starkt hat mot Jin då han övergav hela familjen - och framför allt sin son - för att bli Hunter. Gon beundrar sin far och beslutar sig därför för att ta Hunter-examen, en ytterst svår examen som man måste ta för att officiellt bli Hunter. Mito tillåter inte detta, men eftersom Gon tjatar så mycket lovar hon att ge honom tillåtelse att ta Hunter-examen ifall han lyckas fånga en stark jättefisk i sjön nära byn de bor i. Denna fisk har tidigare endast fångats av Jin, Gons far, innan han tog Hunter-examen när han var i Gons ålder.
Ett löfte är ett löfte
Efter mycket om och men så lyckas Gon fånga jättefisken. Han visar upp den för folket i byn, tar farväl av Mito och påbörjar sitt äventyr för att bli Hunter.
Nedanstående dialog är en översättning från japanska av den första boken i "Hunter x Hunter"-mangabokserien:
Gon:
Jag fick den!
Folket i byn:
Ohh!
Träskets kung, som inte ens fem fullvuxna män lyckades dra upp...
Jag har fiskat här i tio år och och trodde aldrig jag skulle få se den...
Det var inte dåligt...
Gon (till Mito):
Jag har fiskat upp träskkungen som lovat.
Nu är det din tur att håll ditt löfte, Mito.
(Gon håller fram ansökningsformuläret för Hunter-examen.)
Folket i byn:
Låt honom gå. Testet kan han väl få göra i alla fall.
Ja, han skulle bli en riktigt bra Hunter.
Mito:
Att ni ens kan säga något så ansvarslöst.
Gon:
Exakt, man måste ta ansvar för vad man säger.
Att man alltid måste hålla sina löften är det du som har lärt mig.
(Gon håller fram ansökningsformuläret igen.)
Gon:
Okej?
Mito:
Gör som du vill... (skriver på och går in i huset.)
Otroliga Hunters
Mito:
När åker du?
Gon:
...i början på nästa vecka, typ.
Mito:
Okej.
Mito:
Så du kände till det alltså.... vad Jin sysslar med.
Gon:
Ja.
Mito:
Jin, alltså...
Övergav dig innan du ens kunde gå.
Trots det så tänker du...
Hunter, ett jobb som är viktigare än sin egen son.
Gon:
Exakt.
Det är just hur otroliga Hunters är.
Mito:
Du är verkligen hans son...
(Mito går ut ur rummet.)
Gon (tänker):
Förlåt, Mito.
Men hon har rätt, jag är precis som honom.
Han är den starkaste Huntern,
och jag ska hitta honom!
De nya vännerna
Så ger sig Gon av. Han tar en speciell båt som går just till stället där Hunter-examen äger rum. På båten träffar Gon flera andra som också planerar att ta examen och skaffar sig två nya vänner: Leorio och Kurapika. Leorio har en mer aggressiv personlighet och håller inte tillbaka när det är något han inte tycker om utan påpekar det direkt. Kurapika är lugnare och pratar ett mer avancerat språk som får honom att framstå som smartare och även lite mallig.
Man kan inte köpa sig karaktär
En av de kändaste mangaserierna i Japan
/Erik
蛇にピアス (Hebi ni piasu)
En annan sida av Japan
Nästa dag åkte jag till mitt deltidsjobb som sällskapsdam; ett jobb jag hade varit ledig från under en lång tid. Jag hade väckts på eftermiddagen av att telefonen ringde – det var en förfrågan om jag inte kunde hoppa in istället för en som hade tagit ledigt, och när jag sa att jag inte ville, så sa min manager generöst nog att jag skulle få 30 000 yen om jag ställde upp. Eftersom jag levt på Amas pengar sedan jag träffade honom, hade jag tänkt att kanske sluta med mitt deltidsjobb. Men jag tänkte att jag kanske skulle kunna gå ut och dricka något gott eller liknande för pengarna, så därför beslutade jag mig för att åka dit. Jag hade börjat jobba som sällskapsdam ett halvår tidigare, på grund av bekvämligheten i att det var på registreringsbasis och att man fick betalt samma dag. Det handlade bara om att gå runt och servera alkohol under hotellevenemang, och trots det så fick man ungefär 10 000 yen på en fest som varade i två timmar. Det var tur att jag fötts med ett fördelaktigt utseende.
När folk tänker på Japan så tänker nog många antingen på den traditionella kulturen med geishor, stora tempel och festivaler, eller på den moderna färgglada anime-, spel- och mangakulturen som bland annat finns i den galna stadsdelen Akihabara här i Tokyo.
Frågan är dock hur många som går runt i området Kabuki-cho nära den gigantiska Shinjuku-stationen i centrala Tokyo, och ser alla unga män och kvinnor som försöker locka in människor till sina klubbar, där andra unga män eller kvinnor sitter och häller upp drinkar och ibland har sex mot betalning?
Frågan är hur många som ser den del av Japan som inte syns i turistbroschyrerna eller på japankonventen i Sverige? Den mindre fashionabla sidan; de unga människor som blivit uppslukade av den iskalla storstaden?
"Hebi ni piasu" ("Ormar och piercingar" om man översätter till svenska - den engelska officiella översättningen är "Snakes and Earrings") handlar precis om de här människorna.
Boken skrevs av författaren Hitomi Kanehara år 2003. Kanehara har, trots att hon bara är 28 år, redan hunnit skriva flera böcker, och vunnit tre japanska litteraturpriser.
"Hebi ni piasu" har också blivit filmatiserad. Det är 23-åriga Yuriko Yoshitaka - enligt mig en av de vackraste och mest talangfulla japanska skådespelerskorna just nu - som spelar huvudrollen. Filmen hade premiär i Japan år 2008.
I det stycket från boken som jag översatt och skrivit längst upp i det här inlägget, så är verkligen känslan jag får att författaren Hitomi Kanehara själv har jobbat som sällskapsdam i Tokyo. Visst skulle hon kunna ha hittat på allt, men hur skulle hon annars ha kunnat beskriva en 19-årig Tokyo-tjejs erfarenheter med en sådan realism?
Sex och sorg
"Ah, pengarna."
Jag kom ihåg det när jag såg plånboken; och när jag frågade hur mycket det kostade, sade Shiba ointresserat "Bry dig inte om det." Jag lutade armbågarna på disken, stödde hakan i handflatorna och begrundade honom. Han satt på en stol bakom disken och tittade inte mig i ögonen en enda gång, utan undvek min blick som om han tyckte att jag var i vägen.
"Hörru, när jag tittar på dig så känner jag hur mitt S-blod börjar pumpa vilt", sade han lungt och sansat, fortfarande utan att möta min blick.
"Jag är M", sade jag. "Jag kanske har en aura runt mig?"
Han ställde sig upp och tittade mig äntligen i ögonen. Hans blick var gullig, som en liten hundvalp eller något, där han stod på andra sidan disken och spanade in mig. Han böjde sig ner så att hans ögon var på samma höjd som mina, tog tag i min haka med ett stadigt grepp, lyfte upp mig, och log.
"Jag vill fan sticka in en nål i den här halsen", sade han och såg ut som om han närsomhelst skulle höja rösten och brista ut i skratt.
"Menar du att du är S som i 'savage', eller?"
"Ja, exakt."
När man söker på "Hebi ni piasu" på japanska Google, så utgör bilder från sexscenerna i filmversionen en ganska stor del av de träffar man får upp. Och saken är att de nästan smärtsamt detaljerat beskrivna sexscenerna i den här boken är en stor del av berättelsen.
Men det är inte passionerad sex, som i kärlek. Det är smärtsam lust. För i det Tokyo som Kanehara målar upp existerar inte saker som passion eller kärlek. Här finns bara kyla och mörker.
Boken handlar, utan att avslöja för mycket, om en del i 19-åriga Ruis liv. Den handlar om hennes liv i Tokyo, och hennes relationer till punkaren Ama som har en så kallad "splittad tunga" (alltså att han skurit av tungan på mitten så att den är tvådelad som en ormtunga) och tatueraren Shiba.
Språket i boken är, som du nog förstår när du läser utdragen här ovanför, ganska simpelt, och innehåller mycket av det talspråk som används av unga Tokyo-bor - så därför är det en perfekt bok att läsa för dig som vill komma in i att läsa japanska böcker, men som fortfarande tycker att det känns lite tungt med en massa kanjitecken och svåra ord. Samtidigt lär du dig naturliga fraser att använda när du pratar med japaner. Boken är inte heller så tjock - faktiskt bara på cirka 120 sidor - vilket gör den perfekt för nykomlingar inom japansk litteraturläsning.
Hitomi Kaneharas pappa är översättare av engelsk litteratur och forskare inom barnlitteratur, och genom hans jobb bodde hon i San Francisco i ett år när hon var ung. Kanske är det just det att hon med sin utlandserfarenhet kan se på Japans kultur utifrån - för hennes berättelse om en ung, vilsen tjej i en av världens största städer är verkligen hjärtskärande verklighetstrogen.
Mitt Tokyo
Om du vill behålla din bild av Japan som ett solens rike där folk sitter i kimonos vid middagsbordet och tyst äter sushi medan de insuper stillheten, så är nog inte "Hebi ni piasu" något för dig. Den här boken är så långt ifrån teceremonier, körsbärsblomster, One Piece, Naruto och pockyätande cosplayare du någonsin kommer att komma.
Men om du vill se vad jag ser varje lördagnatt jag är i Shibuya - den mörka, skitiga och oförlåtande sidan av Tokyo och Japan - så kommer du nog att få upp ögonen för en helt ny dimension av den japanska verkligheten när du läser om Ruis vardag.
Det är den bittra sanningen, till hundra procent, utan någon ljusglimt.
Läs "Hebi ni piasu" och upptäck mitt Tokyo - för sanningen är det viktigaste som finns.
En helt ny värld
Anledningen till varför jag valde att åka till Japan från början, var för att jag hade en dröm. Den drömmen var att på riktigt ta del av den japanska kulturen som jag känt legat mig så varmt om hjärtat, när jag spelat spel, sett filmer och läst böcker från det här landet.
Nu har jag bott här i snart tre år, och känner att jag bara får mer och mer intresse för den här otroliga kulturen. Det finns så mycket att ta del av här; så många berörande berättelser att ta till sig. För i Japan är film, manga, litteratur, anime och TV-serier otroligt, otroligt populära - och det är de berättelserna som jag och Erik vill förmedla till sig som läser. Vi vill få dig att upptäcka en helt ny värld, och få dig att beröras lika mycket som vi har gjort.
Jag kom hit till Tokyo i januari i 2009, och Erik kom hit i juni samma år. Vi har båda gått på japanskaskolan KAI Japanese Language School i cirka två år var, och går nu i samma klass på skolan Tokyo Design Technology Center, där vår inriktning är översättning av manga, spel och film. Vi har alltså studerat japanska konstant sedan vi kom hit för första gången, och vår passion för det japanska språket och japanska berättelser kommer aldrig att dö.
I den här bloggen skriver vi om manga, litteratur, anime, film och TV-serier här från Japan. Vi försöker presentera sådant som inte har givits ut i Sverige än - och för att kunna göra det på ett lättförståeligt sätt, så ser vi till att presentera valda delar ur det vi skriver om, översatt till svenska. Vi vill nämligen ge dig som läsare en känsla av hur berättelsen som vi presenterar är, så att du själv kan skapa dig en egen uppfattning om den, och förhoppningsvis inspireras till att kolla upp mer på egen hand. Om vi på något sätt kan inspirera dig till att få ett större intresse och nyfikenhet för japanska berättelser i allmänhet, så har vi lyckats.
Vi hoppas att du kommer att gilla vår blogg, och följa med oss på vår resa genom det oändliga hav av upplevelser som är japanska berättelser. Tveka aldrig att kommentera på våra inlägg och fråga något eller helt enkelt bara dela med dig av dina tankar. För det här handlar inte bara om oss; det handlar om alla.
Vi vill ju visa dig en helt ny värld.
Yoroshiku onegaishimasu.
/Jonathan
