ミイラ (Miira)
Banana Yoshimoto
En flicka precis på väg in i 20-årsåldern är oftast som allra stöddigast, och tror sig ha världen helt klar för sig i sitt lilla huvud – självklart var jag också sådan. Hon blir oftast också upprörd och irriterad utan att veta varför. Kanske har det med problem med hormonerna att göra. Den här störningen i hormonerna kan dock ge upphov till en ovanligt delikat känslighet. Det är, likt en klar regnbåge som sträcker sig över himlen för bara ett ögonblick, en väldigt kort stund av ljus. Och även om de är ovanliga, så finns det de varelser som lyckas känna den här doften.
Vad är konst, egentligen?
"Konst är ett begrepp som omfattat en rad olika företeelser, och som definierats mycket olika, vid olika tidpunkter och platser.", är det första som står på svenska Wikipedia, om man söker på "konst" där.
Men - vad är konst? Vad är riktig konst?
Jag diskuterade det med en av mina bästa kompisar häromdagen. Jag hävdade att allt är egentligen kan vara konst, beroende på hur man betraktar det - vare sig det handlar om en vanlig kaffekopp eller en kommersiell Justin Bieber-låt. Han, å andra sidan, hävdade att riktig konst är det som utövare av samma konstart - alltså experter inom området - är överens om är bra skapelser, utifrån deras egen erfarenhet av vad som är ansett som bra hantverk inom konstinriktningen ifråga.
Det han sa fick mig att tänka efter; det fick mig att förstå att jag faktiskt också känner att "det här är genialt" ibland, även om jag inte vet om jag håller med om att det skulle ha större konstnärligt värde än annat. Men eftersom jag är en sådan som gillar att skriva, och har läst ganska mycket under mitt snart 23-åriga liv, så känner jag ändå att jag har en förmåga att veta om en skribent eller författare har talang eller inte. Självklart finns det inget som säger att jag har rätt bara för att jag tycker att någon skriver bättre än någon annan - men spelar det egentligen någon roll? För konst kan väl bara värderas subjektivt - eller?
En av de författare som berört mig mest - om än på ett rent språkligt kreativt plan - är Franz Kafka. När jag läste hans "Processen" så var det första jag tänkte: "Oj, jäklar vad kul det måste ha varit för honom att komma på så här komplicerade meningar och invecklade och flippade berättelseflöden" - och enligt sägnen satt han ofta och skrattade högt medan han skrev sina speciella klassiker. Jag kände verkligen entusiasmen i Kafkas skrivande när jag läste den boken; en slags lekfullhet i det mästerliga skrivandet, som ändå innehåller många frågeställningar angående samhällets påverkan på oss människor.
En annan författare som jag alltid får känslan av att han verkligen brinner av entusiasm när han skriver sina böcker, är Stephen King. Precis som många andra kommersiella författare har King ofta fått ta mycket kritik från litteraturvetare som menar att det han skriver inte är "riktig" litteratur. Vilket enligt mig - förlåt uttrycket - är rent skitsnack, då King från ett berättar- och språktekniskt perspektiv är otroligt avancerad och kreativ, samtidigt som han också är en av världens mest sålda författare, med över 350 miljoner exemplar sålda böcker världen över.
Det, om något, är riktig konst om du frågar mig.
Därför är det inte så konstigt att Stephen King var en av Banana Yoshimotos första inspirationskällor gällande skrivandet.
Mahoko "Banana" Yoshimoto - den i Tokyo födda 47-åriga japanska kvinnan som tog sin medvetet androgyna författarpseudonym från bananplantorna hon älskar; och som förutom Haruki Murakami är en av de internationellt mest kända av moderna japanska författare.
Det är bara att läsa de första raderna ur novellen "Miira" ("Mumie", översatt till svenska) som jag översatt och skrivit längst upp i det här inlägget, för att förstå hur entusiastisk Banana Yoshimoto är när hon skriver ner hela sitt hjärta i sina romaner och noveller - och är minst lika kreativ som Kafka och King.
Så - vad är riktig konst?
"Miira" är riktig konst.
Sexton sidor mästerverk
”Jag ringer hem.”
När jag sa så och tog ut mobiltelefonen från min väska, tog han den och trampade sönder den.
”Vad gör du!”, sa jag, ställde mig upp och gick mot dörren – men han knuffade till mig och tryckte ner mig mot golvet, i ett försök att återigen våldföra sig på mig. Jag kunde inte hålla mig, utan greppade tag i en avlång staty i närheten och högg den mot hans huvud. Statyn, som var gjord av lera, krossades med ett krasande ljud, och hans huvud täcktes av blod.
När jag såg det, bubblade alla föreställningar om kärlek som vilat i mig upp till ytan. Alla människor jag älskat fram tills dess; alla människor jag skulle komma att älska efter det; alla känslor som jag inte lyckades eller skulle lyckas utbyta med dem; desperationen; bedrövligheten - allt som uttryckte det fyllde mig till brädden i det ögonblicket.
Om man i en sexton sidor lång novell som i princip bara handlar om en kille och en tjej som träffas en dag och har sex kan uttrycka mer om livet, unga människors psykologi och kärlek än många fullängdsromaner kan - då är man objektivt en mästerlig författare.
I "Miira" - precis som i de flesta andra av Banana Yoshimotos verk - handlar det om att varje stycke, eller till och med varje mening, säger något i sig självt. Det finns inte ett enda ord som bara skrivits dit som utfyllnad - allt är en perfekt skriftlig kreation, från början till slut. Precis som den bästa poesi.
Och poesi är precis vad "Miira" är - allt berättas ur den kvinnliga universitetsstuderande huvudpersonens jag-perspektiv; hennes lätt perversa attraktion för, och tankar om, den lite äldre killen Tajima som hon hälsat lite på ibland och nu pratar med på riktigt för första gången blandas med tillbakablickar på stunder i hennes liv som liknar hennes upplevelser med Tajima. Yoshimotos prosa är otrolig på det sättet att hon genom att hela tiden variera berättarrytmen, nu- och dåtid och att ha med element som balanserar mellan en vriden sexuell dröm och en vanlig romans lyckas få mig som läsare att bli helt inne i hennes historia och samtidigt få mig att bli otroligt engagerad i hennes två karaktärer.
Jag vet inte om "Miira" är baserad på författarens egna erfarenheter eller inte - men det känns verkligen som att hon någon gång i sitt liv måste ha varit den där universitetsstudenttjejen hennes novell handlar om. Hur skulle hon annars ha kunnat skriva något så inlevelsefullt?
"Miira" publicerades först i Banana Yoshimotos novellsamling "Karada wa zenbu shitteiru" ("Kroppen vet allt" är en ungefärlig svensk översättning) från 2000 - men jag läste den först i den otroligt bra boken "Read Real Japanese: Fiction", där Michael Emmerich, en väldigt passionerad och bra amerikansk översättare av japansk litteratur, har samlat några riktigt bra moderna japanska noveller.
I bokens förord skriver Emmerich såhär om Banana Yoshimoto:
"Hon använder det japanska språket på ett sätt som få andra författare gör, genom att skickligt blanda det poetiska och det vardagliga, precisa förklaringar och outtalade antydningar, det vanliga och det kärleksfulla och det smärtsamma och det djupsinniga, på ett sätt som nästan verkar (men inte är) oplanerat. Hennes skrivande har sin egen, väldigt speciella arom."
Jag kunde verkligen inte ha sagt det bättre själv. För Yoshimotos japanska är väldigt lättförståelig (och därför ett bra sätt att komma in i japansk litteratur på, för de som studerar språket), men innehåller så mycket mer djup och komplexitet än vad som syns på ytan - precis som all riktigt bra litteratur.
Min kompis, som studerar japanska på Stockholms universitet, berättade att de hade läst "Miira" som en del av utbildningen, och att många hade känt att novellen var alldeles för perverst vriden för deras smak.
Men det perversa är bara en del av "Miira". Det finns där för att visa på skillnaden mellan riktig kärlek och sexuell åtrå; skillnaden mellan att avstå saker för att man inte "bör" och bara ge efter för sina vildaste drömmar.
"Miira" är en novell om vad alla nog känner innerst inne.
Och jag vet att jag inte brukar spara på orden när det kommer till något jag gillar - jag vet att jag inte brukar spara på superlativen, men - Banana Yoshimotos novell "Miira" är utan någon som helst tvekan bland det bästa jag har läst i hela mitt liv.
Det är sexton sidor ren litterär magi; ett sexton sidor mästerverk.
Det är riktig konst som berör djupt och aldrig lämnar en - det kommer du också förstå när du tagit del av anledningen till varför jag alltid kommer att älska litteratur och det japanska språket.
/Jonathan
