En annan sida av Japan


Nästa dag åkte jag till mitt deltidsjobb som sällskapsdam; ett jobb jag hade varit ledig från under en lång tid. Jag hade väckts på eftermiddagen av att telefonen ringde – det var en förfrågan om jag inte kunde hoppa in istället för en som hade tagit ledigt, och när jag sa att jag inte ville, så sa min manager generöst nog att jag skulle få 30 000 yen om jag ställde upp. Eftersom jag levt på Amas pengar sedan jag träffade honom, hade jag tänkt att kanske sluta med mitt deltidsjobb. Men jag tänkte att jag kanske skulle kunna gå ut och dricka något gott eller liknande för pengarna, så därför beslutade jag mig för att åka dit. Jag hade börjat jobba som sällskapsdam ett halvår tidigare, på grund av bekvämligheten i att det var på registreringsbasis och att man fick betalt samma dag. Det handlade bara om att gå runt och servera alkohol under hotellevenemang, och trots det så fick man ungefär 10 000 yen på en fest som varade i två timmar. Det var tur att jag fötts med ett fördelaktigt utseende.


När folk tänker på Japan så tänker nog många antingen på den traditionella kulturen med geishor, stora tempel och festivaler, eller på den moderna färgglada anime-, spel- och mangakulturen som bland annat finns i den galna stadsdelen Akihabara här i Tokyo.

Frågan är dock hur många som går runt i området Kabuki-cho nära den gigantiska Shinjuku-stationen i centrala Tokyo, och ser alla unga män och kvinnor som försöker locka in människor till sina klubbar, där andra unga män eller kvinnor sitter och häller upp drinkar och ibland har sex mot betalning?

Frågan är hur många som ser den del av Japan som inte syns i turistbroschyrerna eller på japankonventen i Sverige? Den mindre fashionabla sidan; de unga människor som blivit uppslukade av den iskalla storstaden?

"Hebi ni piasu" ("Ormar och piercingar" om man översätter till svenska - den engelska officiella översättningen är "Snakes and Earrings") handlar precis om de här människorna.

Boken skrevs av författaren Hitomi Kanehara år 2003. Kanehara har, trots att hon bara är 28 år, redan hunnit skriva flera böcker, och vunnit tre japanska litteraturpriser.

"Hebi ni piasu" har också blivit filmatiserad. Det är 23-åriga Yuriko Yoshitaka - enligt mig en av de vackraste och mest talangfulla japanska skådespelerskorna just nu - som spelar huvudrollen. Filmen hade premiär i Japan år 2008.

I det stycket från boken som jag översatt och skrivit längst upp i det här inlägget, så är verkligen känslan jag får att författaren Hitomi Kanehara själv har jobbat som sällskapsdam i Tokyo. Visst skulle hon kunna ha hittat på allt, men hur skulle hon annars ha kunnat beskriva en 19-årig Tokyo-tjejs erfarenheter med en sådan realism?





Sex och sorg


"Ah, pengarna."
Jag kom ihåg det när jag såg plånboken; och när jag frågade hur mycket det kostade, sade Shiba ointresserat "Bry dig inte om det." Jag lutade armbågarna på disken, stödde hakan i handflatorna och begrundade honom. Han satt på en stol bakom disken och tittade inte mig i ögonen en enda gång, utan undvek min blick som om han tyckte att jag var i vägen.
"Hörru, när jag tittar på dig så känner jag hur mitt S-blod börjar pumpa vilt", sade han lungt och sansat, fortfarande utan att möta min blick.
"Jag är M", sade jag. "Jag kanske har en aura runt mig?"
Han ställde sig upp och tittade mig äntligen i ögonen. Hans blick var gullig, som en liten hundvalp eller något, där han stod på andra sidan disken och spanade in mig. Han böjde sig ner så att hans ögon var på samma höjd som mina, tog tag i min haka med ett stadigt grepp, lyfte upp mig, och log.
"Jag vill fan sticka in en nål i den här halsen", sade han och såg ut som om han närsomhelst skulle höja rösten och brista ut i skratt.
"Menar du att du är S som i 'savage', eller?"
"Ja, exakt."


När man söker på "Hebi ni piasu" på japanska Google, så utgör bilder från sexscenerna i filmversionen en ganska stor del av de träffar man får upp. Och saken är att de nästan smärtsamt detaljerat beskrivna sexscenerna i den här boken är en stor del av berättelsen.

Men det är inte passionerad sex, som i kärlek. Det är smärtsam lust. För i det Tokyo som Kanehara målar upp existerar inte saker som passion eller kärlek. Här finns bara kyla och mörker.

Boken handlar, utan att avslöja för mycket, om en del i 19-åriga Ruis liv. Den handlar om hennes liv i Tokyo, och hennes relationer till punkaren Ama som har en så kallad "splittad tunga" (alltså att han skurit av tungan på mitten så att den är tvådelad som en ormtunga) och tatueraren Shiba.

Språket i boken är, som du nog förstår när du läser utdragen här ovanför, ganska simpelt, och innehåller mycket av det talspråk som används av unga Tokyo-bor - så därför är det en perfekt bok att läsa för dig som vill komma in i att läsa japanska böcker, men som fortfarande tycker att det känns lite tungt med en massa kanjitecken och svåra ord. Samtidigt lär du dig naturliga fraser att använda när du pratar med japaner. Boken är inte heller så tjock - faktiskt bara på cirka 120 sidor - vilket gör den perfekt för nykomlingar inom japansk litteraturläsning.

Hitomi Kaneharas pappa är översättare av engelsk litteratur och forskare inom barnlitteratur, och genom hans jobb bodde hon i San Francisco i ett år när hon var ung. Kanske är det just det att hon med sin utlandserfarenhet kan se på Japans kultur utifrån - för hennes berättelse om en ung, vilsen tjej i en av världens största städer är verkligen hjärtskärande verklighetstrogen.