私が恋愛できない理由 (Watashi ga renai dekinai riyuu)
Tre tjejer som söker efter kärlek
"Har du någon som du håller kär?" Hur många kan svara ja på den frågan?
Varför har du ingen kärlekspartner?
"Det finns ingen man i min omgivning som känns som att han har 'det där'."
- Säljare, 29
"Just nu så känns jobbet mer intressant än kärlek."
- Företagsanställd, 32
"Det är mer bekvämt och roligare att hänga med mina tjejkompisar."
- Frisör/make up-artist, 28
"Jag träffar sällan folk överhuvudtaget."
- Deltidsarbetande, 27
"Jag har glömt bort hur romantisk kärlek fungerar."
- Sjukhusanställd, 35
Idag har 60 procent av alla ogifta kvinnor i 20- och 30-årsåldern i Japan ingen partner. Bland dessa svarar 70 procent att de "vill ha en partner".
Kvinnor som vill finna kärlek, men som inte gör det...
Kolla, jag är också en av er...
Så börjar "Watashi ga renai dekinai ryuu" (ungefär "Varför jag inte finner kärlek" om man översätter det till svenska); en japansk TV-serie som sedan den 17:e oktober går klockan 21.00 varje måndag på kanalen Fuji Terebi ("TV Fuji", översatt till svenska.)
De citat och den statistik som står här ovanför stämmer, av vad jag har hört från japanska vänner - det är många tjejer i 20- och 30-årsåldern som känner att de varken vet hur de ska finna romantisk kärlek eller har tid att söka efter den i dagens stressiga och ekonomiskt instabila Japan.
"Watashi ga renai dekinai riyuu" handlar om tre tjejer som försöker finna någon att älska i alla fall.
I det första avsnittet av TV-serien presenteras de tre tjejerna så här (det som står i kursiv stil är de citat som dyker upp längst ner i TV-rutan under de här "presentationsscenerna"):
"Kärlek är bara jobbigt."
- Ljuspersonal, 26
Man förstår direkt att Emi Fujii - en 26-årig tjej som jobbar med ljussättning på produktionsbolaget LIGHTNING WORKS (ja, det skrivs med bara versaler) - inte är en direkt "tjejig" tjej enligt den japanska stereotypbilden. Hon smiskar sina manliga arbetskollegor skämtsamt på rumpan och lägger sin arm runt dem på ett kompisaktigt sätt. I den här scenen säger en av de här kollegorna, Kentaro, till henne att det inte är konstigt att hon inte har en pojkvän, eftersom hon "ju inte är kvinnlig."
Emis roll spelas av den 27-åriga väldigt populära (och oerhört snygga) modellen och skådespelerskan Karina (det är hon på bilden längst upp i det här inlägget), som varit med i många filmer och TV-serier tidigare, och ofta syns på TV-reklamer.
- Ljuspersonal, 26
Man förstår direkt att Emi Fujii - en 26-årig tjej som jobbar med ljussättning på produktionsbolaget LIGHTNING WORKS (ja, det skrivs med bara versaler) - inte är en direkt "tjejig" tjej enligt den japanska stereotypbilden. Hon smiskar sina manliga arbetskollegor skämtsamt på rumpan och lägger sin arm runt dem på ett kompisaktigt sätt. I den här scenen säger en av de här kollegorna, Kentaro, till henne att det inte är konstigt att hon inte har en pojkvän, eftersom hon "ju inte är kvinnlig."
Emis roll spelas av den 27-åriga väldigt populära (och oerhört snygga) modellen och skådespelerskan Karina (det är hon på bilden längst upp i det här inlägget), som varit med i många filmer och TV-serier tidigare, och ofta syns på TV-reklamer.
"Jag vet inte vad äkta kärlek är."
- Arbetssökande, 24
Det första man får se av 24-åriga Saki Kogura i den här TV-serien, är att hon står och klär på sig i ett hotellrum medan en okänd kille, som man förstår att hon har haft en one-night stand med, ligger kvar i sängen halvnaken i bakgrunden. När hon är på väg ut från hotellrummet frågar killen henne om de inte kan dela på rumskostnaden - varpå hon svarar "Inte en chans." Hon tar upp sin Iphone och slår numret till en ny kille, medan hon säger "Jaha, då blir det nästa då", för sig själv.
Saki spelas av 23-åriga skådespelerskan Yuriko Yoshitaka - en av de vackraste kändisarna här i Japan, enligt mig (ursäkta min utseendefixering.) Hon är också, trots sin unga ålder, en etablerad skådespelerska som varit med i över 40 filmer och TV-serier. Det är hon som spelar huvudpersonen Rui i filmversionen av boken "Hebi ni Piasu", som jag skrev om tidigare i den här bloggen.
- Arbetssökande, 24
Det första man får se av 24-åriga Saki Kogura i den här TV-serien, är att hon står och klär på sig i ett hotellrum medan en okänd kille, som man förstår att hon har haft en one-night stand med, ligger kvar i sängen halvnaken i bakgrunden. När hon är på väg ut från hotellrummet frågar killen henne om de inte kan dela på rumskostnaden - varpå hon svarar "Inte en chans." Hon tar upp sin Iphone och slår numret till en ny kille, medan hon säger "Jaha, då blir det nästa då", för sig själv.
Saki spelas av 23-åriga skådespelerskan Yuriko Yoshitaka - en av de vackraste kändisarna här i Japan, enligt mig (ursäkta min utseendefixering.) Hon är också, trots sin unga ålder, en etablerad skådespelerska som varit med i över 40 filmer och TV-serier. Det är hon som spelar huvudpersonen Rui i filmversionen av boken "Hebi ni Piasu", som jag skrev om tidigare i den här bloggen.
"Jag får ofta höra att jag är överseriös."
- Tillfälligt anställd, 22
- Tillfälligt anställd, 22
I Japan är det vanligt att man på företag går ut och dricker med sina arbetskollegor efter jobbet - ibland på helger och ibland på vardagar. Det brukar också vara vanligt att de här utgångarna är uppdelade i flera "stadier" - till exempel att man först går och sjunger karaoke och sedan går till en izakaya (en japansk typ av restaurangliknande krog.) I den första scenen där 22-åriga Mako Hanzawa är med i "Watashi ga renai dekinai riyuu" är hon på väg till det "andra stadiet" (antagligen till en izakaya) med sina kollegor på företaget Good Order. Dock måste hon åka hem med det sista tåget (de flesta tåg i Tokyo slutar gå vid tolv på natten och börjar gå igen vid runt fem på morgonen, vilket gör att man ofta måste välja mellan att åka hem med det sista tåget eller att stanna uppe hela natten), eftersom hon fortfarande bor hemma och eftersom hennes "föräldrar är ganska strikta". Den tolv år äldre kollegan Kisaki (Kisaki är kollegans efternamn - i Japan förnamn brukar sällan användas om personen inte står en ganska nära) försöker förgäves få henne att följa med, och ger henne en sorgsen blick när han inte lyckas. Mako ursäktar sig bugandes till sina kollegor, och går hem.
23-åriga Yuko Oshima, som spelar Mako, är en av frontmedlemmarna (och utan tvekan den sötaste, snyggaste och personlighetsmässigt mest attraktiva medlemmen) i AKB48, den megakända japanska popgruppen bestående av runt 48 medlemmar (antalet varierar.) Även om AKB48 är en popgrupp som dansar, sjunger och har konserter som vilken annan popgrupp som helst, så är de kändaste medlemmarna också ofta med i reklamer, TV-serier, filmer och TV-program - många kända popgrupper i Japan fungerar så.
23-åriga Yuko Oshima, som spelar Mako, är en av frontmedlemmarna (och utan tvekan den sötaste, snyggaste och personlighetsmässigt mest attraktiva medlemmen) i AKB48, den megakända japanska popgruppen bestående av runt 48 medlemmar (antalet varierar.) Även om AKB48 är en popgrupp som dansar, sjunger och har konserter som vilken annan popgrupp som helst, så är de kändaste medlemmarna också ofta med i reklamer, TV-serier, filmer och TV-program - många kända popgrupper i Japan fungerar så.
En inblick i Japans dejtingkultur
(Emi och Mako har precis avslutat ett parti bordsfotboll, och Saki sitter i soffan och äter.)
Saki:
Vi ska på gokon.*
Emi:
Gokon???
Saki:
Exakt. Det är ju det snabbaste sättet att ta sig ur kärleksöknen, visst? Jag sa att vi kör i övermorgon.
Emi:
Va? I övermorgon???
Mako (sätter sig ner snett mittemot Saki):
Men... jag har ju redan en som jag gillar...
Saki:
Var inte så tråkig... vi behöver vara lika många killar och tjejer. Du kan ju se det som att du slipper betala för middagen. (*Ler och pekar på sparbössan som alla tre lägger pengarna för den gemensamma middagen i varje kväll.*)
Emi (sätter sig ner på ett trappsteg):
Åååh, vad jobbigt!
Saki:
Det är förbud på att säga "jobbigt". Vi vill väl alla fly från kärleksöknen, eller hur?
Emi:
Ja, men alltså... jag har inga kläder att ha på mig om vi ska dit.
Vi ska på gokon.*
Emi:
Gokon???
Saki:
Exakt. Det är ju det snabbaste sättet att ta sig ur kärleksöknen, visst? Jag sa att vi kör i övermorgon.
Emi:
Va? I övermorgon???
Mako (sätter sig ner snett mittemot Saki):
Men... jag har ju redan en som jag gillar...
Saki:
Var inte så tråkig... vi behöver vara lika många killar och tjejer. Du kan ju se det som att du slipper betala för middagen. (*Ler och pekar på sparbössan som alla tre lägger pengarna för den gemensamma middagen i varje kväll.*)
Emi (sätter sig ner på ett trappsteg):
Åååh, vad jobbigt!
Saki:
Det är förbud på att säga "jobbigt". Vi vill väl alla fly från kärleksöknen, eller hur?
Emi:
Ja, men alltså... jag har inga kläder att ha på mig om vi ska dit.
Saki:
Sorry... men jag fattar inte vad du menar?
Emi:
Alltså, jag menar precis det jag säger.
(I nästa scen suckar Saki när hon får se Emis garderob.)
*"Gokon" (Skrivs med kanjitecknet "go" - en förkortning av "godo" som betyder "kombination" - och "kon" som i "konpa", som i sin tur härstammar från tyskans "kompanie") är en japansk företeelse där lika många tjejer och killar går på restaurang och sitter mitt emot varandra, för att förhoppningsvis lära känna varandra lite bättre; oftast på ett romantiskt plan.
En klasskompis, som är en riktig expert på japanska TV-serier, sade att "Watashi ga renai dekinai riyuu" blivit omtalad som ett japanskt "Sex and the City".
Jag har själv inte sett "Sex and the City" alls; men jag vet att det handlar om några kvinnor som stöttar varandra genom sex- och kärleksrelaterade svårigheter - och det är precis vad den här TV-serien också handlar om.
Av en ren händelse blir det nämligen så att Emi, Saki och Mako börjar bo tillsammans i ett stort hus, och börjar precis som i "Sex and the City" att ge varandra tips och stötta varandra i sin jakt på sann kärlek, medan de var för sig träffar olika killar; somliga mer seriösa än andra.
En av de häftigaste sakerna i den här TV-serien är att man får en djup inblick i hur romantisk kärlek fungerar i Japan. För även om alla innerst inne är samma människor, vilken kultur man än kommer ifrån, så finns det rätt stora skillnader mot Sverige rent socialt när det kommer till att träffa någon som man gillar här i Japan.
En av de största skillnaderna mellan Sverige och Japan när det gäller att dejta någon, är att det i många fall i Japan är så att man "bekänner" sin kärlek till den man är intresserad av om man vill bli tillsammans med honom eller henne. Det är inte alltför ovanligt att en kille efter några dejter, bugandes djupt, säger "Bli tillsammans med mig, snälla!" till en tjej som han är intresserad av (det förekommer bland annat i den här TV-serien), och att hon sedan helt enkelt svarar ja eller nej på den frågan.
Kanske är det bara jag som har för lite romantisk erfarenhet, men någonting säger mig att det här skiljer sig lite från Sveriges "det-bör-ske-naturligt"-tänk.
En annan sak som känns ganska unik för Japan är "gokon", som jag skrev om lte längre upp. Att bestämma en träff med lika många tjejer och killar för att skapa romantiska möjligheter förekommer nog i Sverige, men i Japan är det verkligen ett begrepp - en seriös typ av utgång - som jag ofta hör talas om bland vänner och bekanta, ser på TV, och ofta ser när jag är ute i Tokyos nöjesdistrikt på helgkvällar.
Om man tittar på "Watashi ga renai dekinai riyuu" så lär man sig verkligen mycket om den här unika kulturen, samtidigt som det är en oerhört bra träning för den japanska hörförståelsen, eftersom det språket som används i serien till hundra procent är naturlig och otillgjord modern Tokyo-japanska. Det är även en bra träning i att lära sig skilladen mellan var man bör använda den artiga "masu"-formen på ord, och var det går bra att bara prata vanlig "kompisjapanska".
Varför alla finner kärlek
Kärlek är inte lätt alls - det tror jag nog att många kan hålla med mig om.
Jag själv pendlar alltid mellan hopp och förtvivlan; hoppet när jag träffar en tjej som jag faller för; och förtvivlan när jag känner att jag inte kan reglerna för det här spelet som vissa verkar tycka att kärlek är.
Men det är inget spel; jag tror inte på att man behöver göra något mer än man vill eller vara någon mer än precis den man är.
Det finns verkligen någon för alla. Och den personen kommer man att träffa någon gång.
Det är jag helt säker på.
Och det är därför jag älskar "Watashi ga renai dekinai riyuu".
Visst finns det saker som jag ifrågasätter när jag ser den här TV-serien - typ, hur är det för homosexuella personer i Japan? Är de inkluderade i den dejtinggalna kultur som det här landet är?
Men det är egentligen inte den här TV-seriens grej att svara på.
Den här TV-serien handlar bara om tre tjejer som försöker ta sig igenom en djungel av sexgalna och otrogna killar, sociala spel och brutna löften för att hitta den sanna kärleken. Den kärleken som är oändlig, och inte bryr sig om utseende, "kvinnlighet", popularitet eller något sådant.
Det handlar om tre tjejer som har varandra - och försöker hjälpa varandra att finna livets mening.
Det handlar inte bara om att få sex; det handlar inte om att säga "rätt" saker eller att vara snygg hela tiden.
Det handar om att älska en annan människa för den han eller hon är.
Och det är därför jag antagligen kommer att gråta igen, som jag gör varje gång, när det sjunde avsnittet av "Watashi ga renai dekinai ryuu" börjar, om cirka en halvtimme.
"Varför jag inte finner kärlek" är en otroligt bra titel. Den får mig att stanna upp och tänka på vad kärlek egentligen handlar om för mig personligen.
Jag tänker på titeln, ser den här TV-serien, och förstår något otroligt viktigt:
Alla finner kärleken i slutändan.
/Jonathan
Sorry... men jag fattar inte vad du menar?
Emi:
Alltså, jag menar precis det jag säger.
(I nästa scen suckar Saki när hon får se Emis garderob.)
*"Gokon" (Skrivs med kanjitecknet "go" - en förkortning av "godo" som betyder "kombination" - och "kon" som i "konpa", som i sin tur härstammar från tyskans "kompanie") är en japansk företeelse där lika många tjejer och killar går på restaurang och sitter mitt emot varandra, för att förhoppningsvis lära känna varandra lite bättre; oftast på ett romantiskt plan.
En klasskompis, som är en riktig expert på japanska TV-serier, sade att "Watashi ga renai dekinai riyuu" blivit omtalad som ett japanskt "Sex and the City".
Jag har själv inte sett "Sex and the City" alls; men jag vet att det handlar om några kvinnor som stöttar varandra genom sex- och kärleksrelaterade svårigheter - och det är precis vad den här TV-serien också handlar om.
Av en ren händelse blir det nämligen så att Emi, Saki och Mako börjar bo tillsammans i ett stort hus, och börjar precis som i "Sex and the City" att ge varandra tips och stötta varandra i sin jakt på sann kärlek, medan de var för sig träffar olika killar; somliga mer seriösa än andra.
En av de häftigaste sakerna i den här TV-serien är att man får en djup inblick i hur romantisk kärlek fungerar i Japan. För även om alla innerst inne är samma människor, vilken kultur man än kommer ifrån, så finns det rätt stora skillnader mot Sverige rent socialt när det kommer till att träffa någon som man gillar här i Japan.
En av de största skillnaderna mellan Sverige och Japan när det gäller att dejta någon, är att det i många fall i Japan är så att man "bekänner" sin kärlek till den man är intresserad av om man vill bli tillsammans med honom eller henne. Det är inte alltför ovanligt att en kille efter några dejter, bugandes djupt, säger "Bli tillsammans med mig, snälla!" till en tjej som han är intresserad av (det förekommer bland annat i den här TV-serien), och att hon sedan helt enkelt svarar ja eller nej på den frågan.
Kanske är det bara jag som har för lite romantisk erfarenhet, men någonting säger mig att det här skiljer sig lite från Sveriges "det-bör-ske-naturligt"-tänk.
En annan sak som känns ganska unik för Japan är "gokon", som jag skrev om lte längre upp. Att bestämma en träff med lika många tjejer och killar för att skapa romantiska möjligheter förekommer nog i Sverige, men i Japan är det verkligen ett begrepp - en seriös typ av utgång - som jag ofta hör talas om bland vänner och bekanta, ser på TV, och ofta ser när jag är ute i Tokyos nöjesdistrikt på helgkvällar.
Om man tittar på "Watashi ga renai dekinai riyuu" så lär man sig verkligen mycket om den här unika kulturen, samtidigt som det är en oerhört bra träning för den japanska hörförståelsen, eftersom det språket som används i serien till hundra procent är naturlig och otillgjord modern Tokyo-japanska. Det är även en bra träning i att lära sig skilladen mellan var man bör använda den artiga "masu"-formen på ord, och var det går bra att bara prata vanlig "kompisjapanska".
Varför alla finner kärlek
Kärlek är inte lätt alls - det tror jag nog att många kan hålla med mig om.
Jag själv pendlar alltid mellan hopp och förtvivlan; hoppet när jag träffar en tjej som jag faller för; och förtvivlan när jag känner att jag inte kan reglerna för det här spelet som vissa verkar tycka att kärlek är.
Men det är inget spel; jag tror inte på att man behöver göra något mer än man vill eller vara någon mer än precis den man är.
Det finns verkligen någon för alla. Och den personen kommer man att träffa någon gång.
Det är jag helt säker på.
Och det är därför jag älskar "Watashi ga renai dekinai riyuu".
Visst finns det saker som jag ifrågasätter när jag ser den här TV-serien - typ, hur är det för homosexuella personer i Japan? Är de inkluderade i den dejtinggalna kultur som det här landet är?
Men det är egentligen inte den här TV-seriens grej att svara på.
Den här TV-serien handlar bara om tre tjejer som försöker ta sig igenom en djungel av sexgalna och otrogna killar, sociala spel och brutna löften för att hitta den sanna kärleken. Den kärleken som är oändlig, och inte bryr sig om utseende, "kvinnlighet", popularitet eller något sådant.
Det handlar om tre tjejer som har varandra - och försöker hjälpa varandra att finna livets mening.
Det handlar inte bara om att få sex; det handlar inte om att säga "rätt" saker eller att vara snygg hela tiden.
Det handar om att älska en annan människa för den han eller hon är.
Och det är därför jag antagligen kommer att gråta igen, som jag gör varje gång, när det sjunde avsnittet av "Watashi ga renai dekinai ryuu" börjar, om cirka en halvtimme.
"Varför jag inte finner kärlek" är en otroligt bra titel. Den får mig att stanna upp och tänka på vad kärlek egentligen handlar om för mig personligen.
Jag tänker på titeln, ser den här TV-serien, och förstår något otroligt viktigt:
Alla finner kärleken i slutändan.
/Jonathan
Hunter x Hunter
I sin fars fotspår
"Skrämmande odjur, sällsynta arter, gömda skatter, gömda platser... det är något magiskt med ordet "hemligt". Världen över lockas många av detta, och de kallas för Hunters!"
Låt mig berätta lite om storyn i "Hunter x Hunter".
Gon Freaks är namnet på en ung pojke som drömmer om att bli Hunter. Hans far, Jin, övergav honom som liten och det enda Gon känner till om honom är att han är en Hunter. Gons moster, Mito, har tagit hand om Gon sedan han var liten och hon har ett starkt hat mot Jin då han övergav hela familjen - och framför allt sin son - för att bli Hunter. Gon beundrar sin far och beslutar sig därför för att ta Hunter-examen, en ytterst svår examen som man måste ta för att officiellt bli Hunter. Mito tillåter inte detta, men eftersom Gon tjatar så mycket lovar hon att ge honom tillåtelse att ta Hunter-examen ifall han lyckas fånga en stark jättefisk i sjön nära byn de bor i. Denna fisk har tidigare endast fångats av Jin, Gons far, innan han tog Hunter-examen när han var i Gons ålder.
Ett löfte är ett löfte
Efter mycket om och men så lyckas Gon fånga jättefisken. Han visar upp den för folket i byn, tar farväl av Mito och påbörjar sitt äventyr för att bli Hunter.
Nedanstående dialog är en översättning från japanska av den första boken i "Hunter x Hunter"-mangabokserien:
Gon:
Jag fick den!
Folket i byn:
Ohh!
Träskets kung, som inte ens fem fullvuxna män lyckades dra upp...
Jag har fiskat här i tio år och och trodde aldrig jag skulle få se den...
Det var inte dåligt...
Gon (till Mito):
Jag har fiskat upp träskkungen som lovat.
Nu är det din tur att håll ditt löfte, Mito.
(Gon håller fram ansökningsformuläret för Hunter-examen.)
Folket i byn:
Låt honom gå. Testet kan han väl få göra i alla fall.
Ja, han skulle bli en riktigt bra Hunter.
Mito:
Att ni ens kan säga något så ansvarslöst.
Gon:
Exakt, man måste ta ansvar för vad man säger.
Att man alltid måste hålla sina löften är det du som har lärt mig.
(Gon håller fram ansökningsformuläret igen.)
Gon:
Okej?
Mito:
Gör som du vill... (skriver på och går in i huset.)
Otroliga Hunters
(Senare kommer Gon hem och träffar Mito.)
Mito:
När åker du?
Gon:
...i början på nästa vecka, typ.
Mito:
Okej.
Mito:
Så du kände till det alltså.... vad Jin sysslar med.
Gon:
Ja.
Mito:
Jin, alltså...
Övergav dig innan du ens kunde gå.
Trots det så tänker du...
Hunter, ett jobb som är viktigare än sin egen son.
Gon:
Exakt.
Det är just hur otroliga Hunters är.
Mito:
Du är verkligen hans son...
(Mito går ut ur rummet.)
Gon (tänker):
Förlåt, Mito.
Men hon har rätt, jag är precis som honom.
Han är den starkaste Huntern,
och jag ska hitta honom!
De nya vännerna
Så ger sig Gon av. Han tar en speciell båt som går just till stället där Hunter-examen äger rum. På båten träffar Gon flera andra som också planerar att ta examen och skaffar sig två nya vänner: Leorio och Kurapika. Leorio har en mer aggressiv personlighet och håller inte tillbaka när det är något han inte tycker om utan påpekar det direkt. Kurapika är lugnare och pratar ett mer avancerat språk som får honom att framstå som smartare och även lite mallig.
Mito:
När åker du?
Gon:
...i början på nästa vecka, typ.
Mito:
Okej.
Mito:
Så du kände till det alltså.... vad Jin sysslar med.
Gon:
Ja.
Mito:
Jin, alltså...
Övergav dig innan du ens kunde gå.
Trots det så tänker du...
Hunter, ett jobb som är viktigare än sin egen son.
Gon:
Exakt.
Det är just hur otroliga Hunters är.
Mito:
Du är verkligen hans son...
(Mito går ut ur rummet.)
Gon (tänker):
Förlåt, Mito.
Men hon har rätt, jag är precis som honom.
Han är den starkaste Huntern,
och jag ska hitta honom!
De nya vännerna
Så ger sig Gon av. Han tar en speciell båt som går just till stället där Hunter-examen äger rum. På båten träffar Gon flera andra som också planerar att ta examen och skaffar sig två nya vänner: Leorio och Kurapika. Leorio har en mer aggressiv personlighet och håller inte tillbaka när det är något han inte tycker om utan påpekar det direkt. Kurapika är lugnare och pratar ett mer avancerat språk som får honom att framstå som smartare och även lite mallig.
Man kan inte köpa sig karaktär
De tre ger sina anledningar till varför de söker in till Hunter-examen (till kaptenen på båten):
En av de kändaste mangaserierna i Japan
/Erik
Kurapika:
Jag är den enda kvarlevande från Kultaklanen.
För fyra år sedan blev hela min klan förintad av en organisation känd som "Fantomorganisationen".
Jag ska ta hämnd på dem och det är därför jag jag vill bli Hunter.
Kaptenen:
Du vill bli en Blacklist-Hunter, alltså.
Medlemmarna i Fantomorganisationen är alla rankade på A-nivå, som inga som inte är ytterst tränade Hunters kan handskas med.
Du kommer bara dö i onödan.
Kurapika:
Jag är inte rädd för att dö.
Det enda jag är orolig för är att mitt hat ska vekna.
(Det blir tyst på båten.)
Leorio:
Hämnd kan du väl ta på dem utan att bli Hunter?
Kurapika:
Det är det absolut trögaste jag hört.
Det finns otaligt många platser som bara Hunters får tillträda och mer information som bara Hunters kan komma åt än vad din hjärna kan uppfatta.
Kaptenen:
Du då, Leorio? Varför vill du bli Hunter?
Leorio:
Jag? Jag ska ge dig ett ärligt svar.
Pengar! Har man pengar kan man få precis vad som helst.
Ett enormt hus, fin bil, dyr sprit!!
Kurapika:
Synd att du inte kan köpa dig karaktär.
Leorio:
Det var droppen. Kom hit med dig... jag ska se till så att Kultaklanens skitiga blod tar slut här och nu.
Kurapika:
Ta tillbaks det där!
Leorio:
Inte en chans.
Gon lyckas efter mycket om och men lugna ner dem efter ett tag, och de blir båda intresserade av honom och väljer att följa med Gon på hans äventyr, tills vidare. Tillsammans möter de tre många utmaningar, och får nya vänner och fiender på vägen. Det är ett äventyr där karaktärerna utvecklas väldigt mycket under seriens gång.
Man kan inte köpa sig karaktär
De tre ger sina anledningar till varför de söker in till Hunter-examen (till kaptenen på båten):
Kurapika:
Jag är den enda kvarlevande från Kultaklanen.
För fyra år sedan blev hela min klan förintad av en organisation känd som "Fantomorganisationen".
Jag ska ta hämnd på dem och det är därför jag jag vill bli Hunter.
Kaptenen:
Du vill bli en Blacklist-Hunter, alltså.
Medlemmarna i Fantomorganisationen är alla rankade på A-nivå, och inga som inte ytterst tränade Hunters kan handskas med.
Du kommer bara dö i onödan.
Kurapika:
Jag är inte rädd för att dö.
Det enda jag är orolig för är att mitt hat ska vekna.
(Det blir tyst på båten.)
Leorio:
Hämnd kan du väl ta på dem utan att bli Hunter?
Kurapika:
Det är det absolut trögaste jag hört.
Det finns otaligt många platser som bara Hunters får tillträda och mer information som bara Hunters kan komma åt än vad din hjärna kan uppfatta.
Kaptenen:
Du då, Leorio? Varför vill du bli Hunter?
Leorio:
Jag? Jag ska ge dig ett ärligt svar.
Pengar! Har man pengar kan man få precis vad som helst.
Ett enormt hus, fin bil, dyr sprit!!
Kurapika:
Synd att du inte kan köpa dig karaktär.
Leorio:
Det var droppen. Kom hit med dig... jag ska se till så att Kultaklanens skitiga blod tar slut här och nu.
Kurapika:
Ta tillbaks det där!
Leorio:
Inte en chans.
Gon lyckas efter mycket om och men lugna ner dem efter ett tag, och de blir båda intresserade av honom och väljer att följa med Gon på sitt äventyr, tills vidare. Tillammans möter de tre många utmaningar, och får nya vänner och fiender på vägen. Det är ett äventyr där karaktärerna utvecklas väldigt mycket under seriens gång.
En av de kändaste mangaserierna i Japan
"Hunter x Hunter" är en serie för dig som gillar äventyr och utveckling av karaktärer.
Mangan "Hunter x Hunter" gavs först ut 1998 och är för tillfället uppe i 29 volymer. Det är en av de kändaste mangaserierna i Japan, med över 55 miljoner sålda exemplar. En anime av serien började sändas 1999 och har runt 100 avsnitt, men slutades göras för många år sedan. I oktober 2011 började japansk TV sända en ny version av animen från början av berättelsen; med nya röstskådespelare och mycket bättre grafik.
/Erik
蛇にピアス (Hebi ni piasu)
En annan sida av Japan
Nästa dag åkte jag till mitt deltidsjobb som sällskapsdam; ett jobb jag hade varit ledig från under en lång tid. Jag hade väckts på eftermiddagen av att telefonen ringde – det var en förfrågan om jag inte kunde hoppa in istället för en som hade tagit ledigt, och när jag sa att jag inte ville, så sa min manager generöst nog att jag skulle få 30 000 yen om jag ställde upp. Eftersom jag levt på Amas pengar sedan jag träffade honom, hade jag tänkt att kanske sluta med mitt deltidsjobb. Men jag tänkte att jag kanske skulle kunna gå ut och dricka något gott eller liknande för pengarna, så därför beslutade jag mig för att åka dit. Jag hade börjat jobba som sällskapsdam ett halvår tidigare, på grund av bekvämligheten i att det var på registreringsbasis och att man fick betalt samma dag. Det handlade bara om att gå runt och servera alkohol under hotellevenemang, och trots det så fick man ungefär 10 000 yen på en fest som varade i två timmar. Det var tur att jag fötts med ett fördelaktigt utseende.
När folk tänker på Japan så tänker nog många antingen på den traditionella kulturen med geishor, stora tempel och festivaler, eller på den moderna färgglada anime-, spel- och mangakulturen som bland annat finns i den galna stadsdelen Akihabara här i Tokyo.
Frågan är dock hur många som går runt i området Kabuki-cho nära den gigantiska Shinjuku-stationen i centrala Tokyo, och ser alla unga män och kvinnor som försöker locka in människor till sina klubbar, där andra unga män eller kvinnor sitter och häller upp drinkar och ibland har sex mot betalning?
Frågan är hur många som ser den del av Japan som inte syns i turistbroschyrerna eller på japankonventen i Sverige? Den mindre fashionabla sidan; de unga människor som blivit uppslukade av den iskalla storstaden?
"Hebi ni piasu" ("Ormar och piercingar" om man översätter till svenska - den engelska officiella översättningen är "Snakes and Earrings") handlar precis om de här människorna.
Boken skrevs av författaren Hitomi Kanehara år 2003. Kanehara har, trots att hon bara är 28 år, redan hunnit skriva flera böcker, och vunnit tre japanska litteraturpriser.
"Hebi ni piasu" har också blivit filmatiserad. Det är 23-åriga Yuriko Yoshitaka - enligt mig en av de vackraste och mest talangfulla japanska skådespelerskorna just nu - som spelar huvudrollen. Filmen hade premiär i Japan år 2008.
I det stycket från boken som jag översatt och skrivit längst upp i det här inlägget, så är verkligen känslan jag får att författaren Hitomi Kanehara själv har jobbat som sällskapsdam i Tokyo. Visst skulle hon kunna ha hittat på allt, men hur skulle hon annars ha kunnat beskriva en 19-årig Tokyo-tjejs erfarenheter med en sådan realism?
Sex och sorg
"Ah, pengarna."
Jag kom ihåg det när jag såg plånboken; och när jag frågade hur mycket det kostade, sade Shiba ointresserat "Bry dig inte om det." Jag lutade armbågarna på disken, stödde hakan i handflatorna och begrundade honom. Han satt på en stol bakom disken och tittade inte mig i ögonen en enda gång, utan undvek min blick som om han tyckte att jag var i vägen.
"Hörru, när jag tittar på dig så känner jag hur mitt S-blod börjar pumpa vilt", sade han lungt och sansat, fortfarande utan att möta min blick.
"Jag är M", sade jag. "Jag kanske har en aura runt mig?"
Han ställde sig upp och tittade mig äntligen i ögonen. Hans blick var gullig, som en liten hundvalp eller något, där han stod på andra sidan disken och spanade in mig. Han böjde sig ner så att hans ögon var på samma höjd som mina, tog tag i min haka med ett stadigt grepp, lyfte upp mig, och log.
"Jag vill fan sticka in en nål i den här halsen", sade han och såg ut som om han närsomhelst skulle höja rösten och brista ut i skratt.
"Menar du att du är S som i 'savage', eller?"
"Ja, exakt."
När man söker på "Hebi ni piasu" på japanska Google, så utgör bilder från sexscenerna i filmversionen en ganska stor del av de träffar man får upp. Och saken är att de nästan smärtsamt detaljerat beskrivna sexscenerna i den här boken är en stor del av berättelsen.
Men det är inte passionerad sex, som i kärlek. Det är smärtsam lust. För i det Tokyo som Kanehara målar upp existerar inte saker som passion eller kärlek. Här finns bara kyla och mörker.
Boken handlar, utan att avslöja för mycket, om en del i 19-åriga Ruis liv. Den handlar om hennes liv i Tokyo, och hennes relationer till punkaren Ama som har en så kallad "splittad tunga" (alltså att han skurit av tungan på mitten så att den är tvådelad som en ormtunga) och tatueraren Shiba.
Språket i boken är, som du nog förstår när du läser utdragen här ovanför, ganska simpelt, och innehåller mycket av det talspråk som används av unga Tokyo-bor - så därför är det en perfekt bok att läsa för dig som vill komma in i att läsa japanska böcker, men som fortfarande tycker att det känns lite tungt med en massa kanjitecken och svåra ord. Samtidigt lär du dig naturliga fraser att använda när du pratar med japaner. Boken är inte heller så tjock - faktiskt bara på cirka 120 sidor - vilket gör den perfekt för nykomlingar inom japansk litteraturläsning.
Hitomi Kaneharas pappa är översättare av engelsk litteratur och forskare inom barnlitteratur, och genom hans jobb bodde hon i San Francisco i ett år när hon var ung. Kanske är det just det att hon med sin utlandserfarenhet kan se på Japans kultur utifrån - för hennes berättelse om en ung, vilsen tjej i en av världens största städer är verkligen hjärtskärande verklighetstrogen.
Mitt Tokyo
Om du vill behålla din bild av Japan som ett solens rike där folk sitter i kimonos vid middagsbordet och tyst äter sushi medan de insuper stillheten, så är nog inte "Hebi ni piasu" något för dig. Den här boken är så långt ifrån teceremonier, körsbärsblomster, One Piece, Naruto och pockyätande cosplayare du någonsin kommer att komma.
Men om du vill se vad jag ser varje lördagnatt jag är i Shibuya - den mörka, skitiga och oförlåtande sidan av Tokyo och Japan - så kommer du nog att få upp ögonen för en helt ny dimension av den japanska verkligheten när du läser om Ruis vardag.
Det är den bittra sanningen, till hundra procent, utan någon ljusglimt.
Jag kan inte se en sällskapsdam ståendes på Kabuki-chos gator igen utan att känna lite sorg i mitt hjärta.
Läs "Hebi ni piasu" och upptäck mitt Tokyo - för sanningen är det viktigaste som finns.
Läs "Hebi ni piasu" och upptäck mitt Tokyo - för sanningen är det viktigaste som finns.
/Jonathan
En helt ny värld
Anledningen till varför jag valde att åka till Japan från början, var för att jag hade en dröm. Den drömmen var att på riktigt ta del av den japanska kulturen som jag känt legat mig så varmt om hjärtat, när jag spelat spel, sett filmer och läst böcker från det här landet.
Nu har jag bott här i snart tre år, och känner att jag bara får mer och mer intresse för den här otroliga kulturen. Det finns så mycket att ta del av här; så många berörande berättelser att ta till sig. För i Japan är film, manga, litteratur, anime och TV-serier otroligt, otroligt populära - och det är de berättelserna som jag och Erik vill förmedla till sig som läser. Vi vill få dig att upptäcka en helt ny värld, och få dig att beröras lika mycket som vi har gjort.
Jag kom hit till Tokyo i januari i 2009, och Erik kom hit i juni samma år. Vi har båda gått på japanskaskolan KAI Japanese Language School i cirka två år var, och går nu i samma klass på skolan Tokyo Design Technology Center, där vår inriktning är översättning av manga, spel och film. Vi har alltså studerat japanska konstant sedan vi kom hit för första gången, och vår passion för det japanska språket och japanska berättelser kommer aldrig att dö.
I den här bloggen skriver vi om manga, litteratur, anime, film och TV-serier här från Japan. Vi försöker presentera sådant som inte har givits ut i Sverige än - och för att kunna göra det på ett lättförståeligt sätt, så ser vi till att presentera valda delar ur det vi skriver om, översatt till svenska. Vi vill nämligen ge dig som läsare en känsla av hur berättelsen som vi presenterar är, så att du själv kan skapa dig en egen uppfattning om den, och förhoppningsvis inspireras till att kolla upp mer på egen hand. Om vi på något sätt kan inspirera dig till att få ett större intresse och nyfikenhet för japanska berättelser i allmänhet, så har vi lyckats.
Vi hoppas att du kommer att gilla vår blogg, och följa med oss på vår resa genom det oändliga hav av upplevelser som är japanska berättelser. Tveka aldrig att kommentera på våra inlägg och fråga något eller helt enkelt bara dela med dig av dina tankar. För det här handlar inte bara om oss; det handlar om alla.
Vi vill ju visa dig en helt ny värld.
Yoroshiku onegaishimasu.
/Jonathan
